Parallell - lördag 4/4
Dom 16-18
Simson besöker en prostituerad i Gaza
Gränsövergången Erez mellan Israel och Gaza.
[Gaza var den sydligaste av de fem större filisteiska städerna, se Jos 13:3. Simson är långt nere i det filisteiska området, se Dom 6:4. Det var en stor stad på 55 hektar, idag är den antika staden omgiven av moderna byggnader. Det hebreiska namnet är Aza som kommer från ordet az – stark!]
2Till Gazaborna var det sagt: "Simson har kommit hit." Och de omringade honom och låg i bakhåll (på lur) [vid huset eller utanför porten] och väntade på honom hela natten (hebr. lajla) i stadens portar och var tysta hela natten (hebr. lajla) och sa: "När morgonen ljusnar slår vi honom (med ett dödligt slag)." 3Och Simson låg där halva natten (hebr. lajla) och steg upp efter halva natten (hebr. lajla) och tog tag i dörrarna från stadens portar och de två dörrposterna och gav sig av med tvärstänger och lade dem över sina skuldror och gick upp till toppen på berget öster om Hebron [ordagrant: "som är över Hebrons ansikte"].
[Här går Simson från kusten sex mil upp i Juda berg ända till Hebron, en avsevärd sträcka med två dörrar och dörrposter med tvärslåar på axlarna. Läsaren blir uppmärksammad på ordet natt (hebr. lajla) som används två gånger i vers 2 och två gånger (halva natten) i vers 3. Strukturellt sett är kvinnan i Gaza den andra kvinnan som Simson är med, av de tre som det berättas om. I ett kiastiskt perspektiv så vänder berättelsen här när den kommit "halvvägs" in i natten, i resten av detta kapitel följer andra halvan av Simsons natt. Vi ser även flera likheter i berättelsen i Dom 14 med den första kvinnan och det som snart följer med den tredje kvinnan i vers 4-21. Simson har nu kommit halvvägs in i natten, och scenen är öppen för nästa lajla...]
Simson förråder sin hemlighet för Delila
Floden Soreq som rinner från området kring Jerusalem ner mot Medelhavet fungerade vid den här tiden som gräns mellan israeliterna (Dans stam) och filistéerna.
[I föregående vers var Simson i Hebron (hebr. Chevrón). Kanske skulle Simson nu hålla sig i de judiska områdena och hitta en hustru där, redan i inledningen på denna vers anar läsaren oråd. Det går en tid, och Simson blir förälskad igen. Detta är den tredje kvinnan som Simson blir involverad med (som omnämns i Domarboken, se Dom 14:1-2; 16:1). Bibeln är inte emot kärlek mellan en man och en kvinna, problemet är var han är och söker efter kärleken. Soreq ligger i låglandet i filistéernas område. Hans första fru och den prostituerade kvinnan i Gaza har inte nämnts vid namn, nu blir läsaren upplyst att denna tredje kvinna heter Delila. Betydelsen av hennes namn bär också med sig en gåta. Ordets ursprung kan härledas från arabiska dalla som betyder att flirta. Men det finns även en koppling till det hebreiska ordet för natt som är lajla. Bokstaven dalet i början av Delilas namn gör att betydelsen blir "av natten". Här finns även en anspelning på hur Simson (hebr. Shimshon), som betyder "som solen", nu går mot natten.]
5Då kom filistéernas furstar upp till henne och sa till henne: "Locka (ordagrant: öppna upp) honom och se vad hans stora styrka är (vad den består av) och hur vi kan komma åt honom och fängsla honom så vi kan förödmjuka (plåga – hebr. anah) honom. Och vi ska ge dig 1 100 silver var." [Mönstret från Dom 14:15 upprepar sig. Delila går med på detta förslag. Det är troligt att texten syftar på de fem filisteiska kungarna, vilket gör att totala summan är 5 500 silver. Den vanliga årslönen för en arbetare var 10 silvermynt, Abraham köpte ett fält för 400 shekel silver (1 Mos 23:15-16).]
6Då sa Delila till Simson: "Berätta för mig, jag ber dig, var får du din stora styrka från och hur kan man fängsla dig till att förödmjuka (plåga) dig?"
7Simson svarade [med en lögn]: "Om de binder mig med sju färska linor (tältlinor; rep av senor; hebr. jeter) som inte har hunnit torka, så blir jag lika svag som en [vanlig] människa." [Tältlinor och bågsträngar gjordes ofta av inälvorna av boskapsdjur. Även senor från ben av får användes. Jämför med hebr. avot i vers 11.] 8Då kom filistéernas furstar upp till henne med sju färska linor som aldrig hade torkat och hon band honom med dem. 9De som satt i bakhåll hos henne var i den inre kammaren. Hon sa då till honom: "Filistéerna är över dig Simson!" Han slet sönder [de tjocka starka] linorna som om de varit garn av lin när den blir svedd av elden [som blir varm och börjar lukta bränt, då går den lätt av], Men han avslöjade inte [hemligheten bakom] sin styrka. [Se Dom 15:14 om linet.]
10Då sa Delila till Simson: "Se, du har förnedrat (lurat – hebr. talal) och talat osanning (illusion) till mig. Berätta nu för mig, jag ber dig, hur man kan binda dig."
11Han sa till henne [och ljög igen]: "Om de binder mig i nya rep (hebr. avot; tvinnat rep) som inte har brukats till något (ordagrant: som inget arbete gjorts med) så blir jag lika svag som en [vanlig] människa." 12Då tog Delila nya rep och band honom med dem och sa till honom: "Filistéerna är över dig Simson!" De som satt i bakhåll var i den inre kammaren [på samma sätt som förra gången, se vers 9]. Men han slet dem [de nya repen] från sina armar som om det varit en [tunn] tråd.
13Och Delila sa till Simson: "Se, hittills har du förnedrat (lurat – hebr. talal) mig och talat till mig osanning [varje gång]. Berätta till (för) mig hur du kan bindas."
Och han sa till henne: "Om du väver mitt huvuds sju lockar med väven." [Nu börjar Simson leka med elden, han involverar sitt hår som är nyckeln.] 14[Hon fick honom att somna] Och hon drev i en tältplugg och sa till honom: "Filistéerna är över dig Simson!" Och han vaknade från sin sömn och drog ut tältpluggen ur vävspolen och väven.
15Då sa hon till honom: "Hur kan du säga att du älskar mig när ditt hjärta inte är med mig? Dessa tre gånger har du förnedrat (lurat – hebr. talal) mig och inte berättat för mig var din stora styrka kommer från." 16Och det skedde eftersom hon pressade honom i sina ord hela dagarna och plågade (hebr. alats) honom med sina ord och hans själ (hela han varelse – hebr. nefesh) blev otålig (ordagrant: bli för kort) till döden.
17Och han berättade till henne hela sitt hjärta och sa till henne: "Ingen rakkniv har kommit över mitt huvud eftersom jag är en Guds (Elohims) nasir från min mors livmoder. Om jag blir rakad viker min styrka ifrån mig och jag ska bli svag och vara likadan som alla [vanliga] människor."
18Då nu Delila förstod att han berättat hela sitt hjärta till henne sände hon och kallade på filistéernas furstar och sa: "Kom upp den här gången eftersom han har berättat hela sitt hjärta till mig." Och filistéernas furstar kom upp till henne och tog med sig silvret i sina händer. 19Hon lät honom sova över sitt knä och hon kallade på en man och lät de sju lockarna från hans huvud bli avrakade. Och hon började förödmjuka (plåga – hebr. anah) [se vers 5-6] honom och hans styrka lämnade honom (var inte längre kvar över honom).
20Och hon sa: "Filistéerna är över dig Simson!" Och han vaknade ur sin sömn och sa (alternativt: tänkte): "Jag ska gå som de andra gångerna och skaka av mig själv." Men han visste inte att Herren (Jahveh) hade vikt från honom.
21Och filistéerna grep i honom och rev ut (ordagrant: grävde bort) hans ögon och de gick ner med honom till Gaza och fängslade honom i bronskättingar och lät honom mala i huset där han var fängslad.
[Simsons stora svaghet var kvinnor. Att han ser vackra kvinnor och låter sina ögon styra honom, leder honom till hans avfall från Gud. Se 1 Joh 2:15-17; Matt 5:29. Därför är det också logiskt att det är just hans ögon som här tas ifrån honom.]
22Men hans huvuds hår började växa där han blivit rakad.
Simsons död
23Och filistéernas furstar [troligtvis de fem filisteiska furstarna från Gaza, Ashkelon, Ashdod vid Medelhavskusten och Ekron och Gat lite längre in från kustremsan, se Jos 13:3] samlades för att offra ett stort offer till sin gud (elohim) Dagon [som dyrkades i de filisteiska städerna, se 1 Sam 5:2] och för att glädjas och de sa: "Vår gud har gett vår fiende Simson i vår hand."
24När folket såg honom, prisade de sina gudar genom att säga:
"Vår gud har gett vår fiende25Och det skedde när deras hjärta var glatt [firandet var i full fart] att de sa: "Kalla på Simson så att han kan roa (underhålla – hebr. sochaq) oss." [Kanske satte man ut föremål som han inte såg som han skulle ramla över. Det är bara en av flera möjligheter att håna en blind person på en okänd plats.]
i vår hand,
och den som fördärvat vårt land,
som har slagit (dödat) många av oss."
Och man kallade på Simson från fängelsehuset och han hånades (skrattades åt – hebr. tsachaq) framför dem. Sedan ställde de honom mellan pelarna.
26Då sa Simson till ynglingen som höll honom med ett starkt (fast, säkert – hebr. chazaq) grepp i handen: "Släpp mig så att jag kan känna pelarna som huset vilar på och luta mig mot dem." 27Huset [templet] var fyllt av män och kvinnor och alla filistéernas furstar var där. Och på taket fanns 3 000 män och kvinnor som såg när Simson hånades.
28Och Simson ropade till Herren (Jahveh) och sa: "Herre, Herre (Adonai, Jahveh), kom ihåg mig, jag ber dig, och gör mig stark (fast, säker, tapper – hebr. chazaq), jag ber dig. Bara denna gång, Gud (Elohim), så att jag får hämnas filistéerna för mina båda ögon."
[I berättelsen om Simson används det hebreiska ordet koach om hans egen styrka och förmåga sju gånger (se vers 5, 6, 9, 15, 17, 19 och 30). Här är enda gången han använder tilltalet Adonai Jahveh (Jfr Dom 15:18). Det går att se ett visst ödmjukande i Simsons bön, men samtidigt visar flera detaljer på motsatsen. Bönen centrerar kring honom själv, av bönens 18 ord är 5 personliga pronomen (jag, min, mina), inget nämns om hans uppdrag för att rädda det israelitiska folket. Uttrycket "bara denna gång" visar på samma impulsiva kortsynthet som har karaktäriserat hela hans liv. Han har varit driven av sin syn, och även om han inte har ögonen kvar, blir de ändå själva motivet till varför Gud ska hämnas för hans två ögon.]
James Tissots målning när Simson river ner pelarna i det filisteiska templet (1896-1902).
[Det är tydligt att Gud svarar på Simsons bön, men även här använder Simson sin egen förmåga. Avslutningen blir också ett vemodigt konstaterande att denne man med en speciell kallelse slösade bort sitt liv och gjorde mer för israeliterna död, än när han levde. Hans sista ord "Låt mig dö med filistéerna" blir ett tragiskt sista ord från den som var tänkt att vara en nasir, avskild för Guds tjänst. I nästa vers noteras hur israeliterna hämtar hans kropp och ger honom en värdig begravning.]
31Och hans bröder och hela hans fars hus kom ner och tog honom och förde upp honom och begravde honom mellan Tsorah och Eshtaol [i Låglandet] i hans far Manoachs begravningsplats [och hemstad].
[Tsorah var Simeons familjs hemstad och bara 2 km norr om den ligger Eshtaol. Städerna ligger 25 km väster om Jerusalem, strax norr om Beit-Shemesh, se även Dom 13:2, 25.]
Och han dömde Israel i 20 år. [Dom 15:20]
[Simson hade en svaghet för kvinnor. Det var inget magiskt med att hans hår rakades av, styrkan satt inte i håret. Det var hans nasirskap, som han underordnade Delilas manipulationer, istället för Gud. Det var anledningen till att Gud lämnade honom. Han övergav helt enkelt sitt ursprungliga uppdrag. När hans hår växte tillbaka så återgick han till sitt ursprungliga uppdrag.
Simsons sätt att vara nasir skiljer sig från det som står i 4 Mos 6. Han verkar inte ha haft några restriktioner om att inte komma nära något dött. Dessutom dödade han många, vilket inte ingår i ett vanligt nasirskap. Men fortfarande hade han Guds kallelse att vara en sorts nasir, där håret är en symbol för detta.]
Epilog – religiöst avfall
Domarboken avslutas med två fristående berättelser (Dom 17-18 och Dom 19-21). Båda inleds på samma sätt: "Och det hände" (hebr. vajehi), se Dom 19:1. I varje berättelse finns ett konstaterande: "På den tiden fanns det ingen kung i Israel. Var och en gjorde vad han själv ansåg vara rätt." (vers 6 och Dom 21:25). Den första delen upprepas också i Dom 18:1 och Dom 19:1 och är en inramning av hela denna moraliskt mörka period i Israels historia. Här förstår vi att det inte är en jordisk kung som åsyftas, folket hade ratat Herren som sin kung, se 1 Sam 8:7. Ingen kronologisk tidsordning ges, men några iakttagelser kan göras:
I den första berättelsen i kapitel 17-18 finns detaljer som knyter an till den sjunde domaren Simson (1 100 silver, se Dom 17:2; 16:5 och hans hemstad Tsorah, se Dom 18:2; 13:2). Simson är själva crescendot på det förräderi som daniterna påbörjat tidigare när de övergett Josuas uppdrag och flyttat norrut. Händelsen utspelar sig troligtvis innan Simson är domare.
I den andra berättelsen i kapitel 19-21 är den enda person som namnges prästen Pinchas, vars far är Elazar, som var samtida med Josua (Dom 20:28; Jos 14:1). Detta kopplar berättelsen till tiden just efter intåget i landet.
Även i ett kiastiskt mönster, som ofta finns i denna bok, skulle det vara naturligt att berättelsen stegar sig tillbaka i tiden på detta sätt, med först en berättelse som ger bakgrunden till Simson, och sedan tiden just vid intåget på Josuas tid.
Avgudadyrkan i Dan
En avgud i ett hem
1[Den första berättelsen återberättar hur Moses egna barnbarn och ättlingar sätter upp ett helt system av avgudadyrkan i Dan. Berättelsen har sju episoder, där de tre sista hör ihop och blir bara värre och värre. Den första husguden sätts upp av en individ, medan den andra sätts upp av en hel stam!]
Och det hände sig att det fanns en man i Efraims bergsbygd vars namn var Mika (hebr. Michajho) [betyder: ´Vem är som Jahveh?´].
[Efraims bergsbygd sträckte sig från Betel, norr om Jerusalem, upp till Jisreelslätten. Här låg Shilo där tabernaklet stod. Namnet Mika stavas Michajho i vers 1 och 4, senare i vers 5 och resten av kapitlet används den kortare hebreiska formen Micha. Båda namnen betyder "Vem är som Jahveh?" I berättelsen nämns om 1 100 silver, samma summa som var och en av de filisteiska kungarna erbjöd Delila för att förråda Simson, se Dom 16:5.]
2Och han sa till sin mor: "De 1 100 silvermynt som togs från dig och du svor en förbannelse [över den som stulit; ovanliga hebr. ala används här], och även sa i mina öron (han hörde hennes ed). Se, silvret är med mig, det var jag som tog [stal] det."
Hans mor svarade: "Välsignad är min son till Herren (Jahveh)." [Det är märkligt att hon välsignar sin son som just erkänt att han stulit.]
3Han lämnade tillbaka de 1 100 silvermynten till sin mor.
Och hans mor sa: "Avskilt, jag avskiljer [ordet qodesh upprepas två gånger] silvret till Herren (Jahveh) från min hand till min son, till att göra en bildstod [sten eller trä, som fick ett lager av silver] och en gjuten avbild, och nu ger jag tillbaka det (silvret) till dig."
4Och han gav tillbaka silvret till sin mor. Och hans mor tog 200 silver och gav dem till smeden och han gjorde en bildstod och en gjuten avbild, och den var i Mikas (hebr. Michajhos) hus. [Kvinnan verkar inte se något problem med att bryta mot Guds bud i 2 Mos 20:4-5; 5 Mos 5:8-9; 27:15. Här finns en likhet med Ananias och Safira, se Apg 5:1-11.]
5Och mannen Mika (hebr. Michah; betyder: "vem är som Gud") hade ett gudshus och han gjorde en efod [prästerlig klädnad, se 2 Mos 28:4-6] och [några] husgudar (figuriner – hebr. terafim) och han ordinerade (lät fylla handen av) en av sina egna söner, som blev hans präst.
[Att fylla en hand är en del av den ritual som gjordes för att avskilja någon till präst. Se även 4 Mos 3:10; 16:17; 5 Mos 21:5; Heb 5:4. Mikas mor återkommer inte mer i berättelsen och många frågor återstår. Var är Mikas far? Vad gjorde kvinnan med de återstående 900 silvermynten?]
Var och en gjorde vad han själv ansåg vara rätt.
Leviterna dras in
7Och det fanns en yngling från Betlehem i Juda, från Juda familj, och han var levit och han vistades där.
[Hur kunde en levit (person från Levi stam) komma från Juda stam? Anledningen kan vara att man adopterade leviter till sina familjer för att kunna ha en "egen" präst. Några exempel på det ges här i Domarboken, se vers 11 och Dom 18:19.]
8Och mannen gick från staden, från Betlehem i Juda, till att vistas varhelst han kunde finna. [Frasen är tvetydig, letade han efter mat, en plats att bosätta sig på, ett arbete eller en plats som Gud skulle visa honom?] Och han kom till Efraims bergsbygd till Mikas hus, till att forma hans väg. [Sista frasen är också ovanlig]
9Mika frågade honom: "Från var kommer du?"
Han svarade honom: "Jag är en levit från Betlehem i Juda och jag går till att vistas varhelst jag kan finna (en plats att vistas på)."
10Och Mika (hebr. Micha) sa till honom: "Bo hos mig och bli för mig en far och en präst, och jag, jag ska ge till dig tio silver till dagarna och dyrbara kläder och ditt levebröd (din överlevnad – hebr. michja)." Och leviten gick (in till honom). 11Och leviten var nöjd till (med) att bo hos mannen, och ynglingen blev till (för) honom som en av hans söner. 12Och Mika ordinerade leviten (lät fylla hans hand) och ynglingen blev en präst åt honom och han var i Mikas hus. 13Och Mika sa: "Nu vet jag att Herren (Jahveh) vill göra gott mot mig, eftersom jag har en levit till präst."
Spejare från Dan i fredfullt syfte
1[Följande fras återkommer fyra gånger i avslutningen av Domarboken, se Dom 17:6; 19:1; 21:25.]
[Mose har tidigare välsignat Dan och tilldelat deras stam området i Bashan som ligger i Golan norr om Naftalis stam, se 5 Mos 33:22. Under Josuas ledning hade Dans stam fått området väster om Jerusalem ut mot Medelhavet mellan Efraim och Benjamin, se Jos 19:40-48. Dock verkar daniterna inte nöjda med sin tilldelning (området är för "snävt", se Jos 19:47) och man vill ha det nordliga området Mose nämner i sin välsignelse, hellre än den lott de fick av Josua. I detta kapitel beskrivs hur daniterna erövrar den norra staden Lajish som sedan får namnet Dan.]
2Och Dans söner sände från sina familjer fem män från sin mitt, män, soldatsöner, från Tsorah [Simsons födelsestad och den plats där han också blev begravd, se Dom 13:2; 16:31] och från Eshtaol [det var i området mellan dessa städer i Låglandet som Herrens Ande började röra vid Simson, se Dom 13:25] till att genomsöka (bespeja, spionera på) landet och till att utforska det, och de sa till dem: "Gå och utforska landet."
Och de kom till Efraims bergsbygd och till Mikas hus och övernattade där. 3De var i Mikas hus och de kände igen ynglingens röst, leviten [Dom 17:7], och de gick åt sidan där och sa till honom: "Vem har fört dig hit? Och vad gör du här? Och vad har du här?"
[Att de känner igen levitens röst kan ha att göra med att han kom från deras område vid gränsen mellan Dan och Juda. Kanske kände de honom personligen eller också hörde de att han talade deras egen dialekt.]
4Och han sa till dem: "Så och så har Mika gjort med mig och han har anställt mig och jag är en präst till honom."
5Och de sa till honom: "Fråga, vi ber dig, genom Gud (Elohim) och låt oss veta att vår väg har framgång som vi går på."
6Och prästen sa till dem: "Gå med frid (shalom), framför Herren (Jahveh) är er väg som ni går i (på).
Vändpunkt – daniterna återvänder
7Och de fem männen gick vidare och kom till Lajish [i norr].
[Hebr. lajish betyder "fullvuxet lejon". Staden kallas även Leshem, se Jos 19:47. Den ligger vid foten av berget Hermon i Israels nordligaste del. Platsen är bördig och det finns gott om vatten från Jordanflodens källflöden. Staden får senare namnet Dan, se vers 29. I Moses välsignelse över Dan är formuleringen att Dan ska vara en lejonunge som skuttar fram i Bashan (som är ett annat namn på samma område), se 5 Mos 33:22.]
De [fem spejarna] såg folket som var där inne, [de] bodde tryggt efter sidoniernas påbud (bindande juridiska beslut – hebr. mishpat) [stod under deras militära beskydd], hade ro och trygghet och ingen vanärade dem i landet [genom någon attack, se Jes 45:17; 50:7; 54:4; Ords 25:8; Ps 44:10] och inget kontrollerande styre (hebr. etser, finns bara här) och de var långt från sidonierna, och de hade ingen kontakt med andra människor [ordagrant: "ingen talade till dem med en människa"].
8Och de kom till sina bröder i Tsorah och Eshtaol [i Låglandet], och deras bröder frågade dem: "Vad ni … ?"
[Här har hebreiskan kortfattat ma attem. Det saknas både verb och eventuellt fler ord. Vanliga fraser skulle kunna varit "Vad har ni att berätta?" (jfr 1 Sam 10:15; 16:10) eller "Vad rekommenderar ni att vi gör" (jfr 2 Sam 21:4). Skrivsättet visar att antingen är de så ivriga att höra vad spejarna har att berätta att de gör kortaste möjliga fråga, eller så är spejarna så ivriga att berätta att de avbryter innan ens frågan har ställts. Utifrån svaret i nästa vers är det sistnämnda troligast.]
9De svarade [på en gång]: "Stig upp och låt oss dra upp över dem, eftersom vi har sett landet, och se, det är mycket gott. Och de är stilla, vi tvekar (hebr. atsal) inte att gå, att komma till att ärva landet. 10När vi kommer ska vi komma till ett tryggt folk och landet är vidöppet både till höger och vänster (ordagrant: ´rymligt på båda händerna´), eftersom Gud (Elohim) har gett det i våra händer, en plats som ingen där har behov av, alla ting som [finns] i världen (på jorden).
Dans spejare besöker i fientligt syfte
11Och därifrån gav de sig av från daniternas familjer, från Tsorah och från Eshtaol, 600 män omgjordade med stridsvapen. 12Och de gick upp och slog läger i Qirjat-Jearim i Juda. Därför kallas den platsen Machane-Dan [Dans lägerplats] till denna dag. Se, efter Qirjat-Jearim. 13Och de gick förbi (passerade) därifrån Efraims bergsbygd och kom till Mikas hus.
14Och de svarade, de fem männen som gått för att genomsöka (bespeja, spionera på) området vid Lajish område, och sa till sina bröder: "Vet ni att i detta hus finns en efod [prästerlig klädnad, se 2 Mos 28:4-6] och [några] husgudar (figuriner – hebr. terafim) [Dom 17:5] och en skuren avbild och en gjuten avbild [Dom 17:3]? Och nu, vet (betänk) vad ni ska göra." 15Och de gick åt sidan dit och kom till ynglingens hus, leviten, Mikas hus och frågade honom om hans shalom (hur han har det, om allt står väl till). 16Och de 600 männen omgjordade med sina stridsvapen stod i portens öppning, de som var från Dans söner. 17Och de fem männen som gått för att genomsöka (bespeja, spionera på) landet gick upp och kom dit och tog den skurna avbilden och efoden [prästens klädnad] och husgudarna (hebr. terafim) och den gjutna avbilden. Och prästen stod i portens öppning med de 600 männen omgjordade med sina stridsvapen.
Mika förlorar sin levit
18Och dessa kom in i Mikas hus och tog bildstoden, efoden och husgudarna (hebr. terafim) och den gjutna avbilden. Och prästen sa till dem: "Vad gör ni?"
19Och de sa till honom: "Tyst! Säg inte ett ord (lägg din hand över din mun). Följ med oss och bli vår far [rådgivare, se Dom 17:10; 1 Mos 45:8] och präst. Är det bättre för dig att vara präst till en mans hus eller att vara präst till en stam och till en familj i Israel?" 20Detta gjorde prästen glad (prästens hjärta blev gott) och han tog efoden och husgudarna (hebr. terafim) och bildstoden och kom i mitten av folket. 21Och de vände och gick och placerade de små [barnen] och boskapen och rikedomen (hebr. kevoda) framför dem [som skydd om de skulle attackeras, se 1 Mos 33:2-3].
22De var långt borta från Mikas hus, och männen som var i husen som fanns vid Mikas hus, de ropade och de hann upp Dans söner. 23Och de ropade till Dans söner och de vände sig (sina ansikten) mot dem och sa till Mika: "Vad [fattas] till dig, eftersom du ropar?"
24Och han sa: "Ni har tagit bort min gud som jag har gjort och prästen och har gått iväg, vad mer finns till mig? Och hur kan ni då säga till mig: ’Vad [fattas] till dig?’"
25Men Dans söner svarade honom: "Låt inte din röst höras bland oss, annars kommer bittra män över din själ (ditt liv) och du samlar din själ och ditt hus själar (du och ditt hushåll mister livet)." 26Därefter fortsatte Dans barn sin väg. Och när Mika såg att de var starkare än han, vände han tillbaka till sitt hus.
Avgudadyrkan hos en stam
27Och de [daniterna] tog det som Mika hade tillverkat och prästen som han hade, och kom till Lajish, till ett folk [som] hade ro och trygghet, och slog dem med svärdsegg och de brände staden i eld. 28Och det fanns ingen räddning eftersom de var långt bort från Sidon och de talade inte med någon människa, och det var i dalen som är vid Beit-Rachov.
Och de byggde staden och bodde i den. 29Och de gav staden namnet Dan, [efter] sin far Dans namn som föddes till Israel. Men likväl (en skarp betoning och kontrast mellan något som varit och något som är – hebr. olam) var Lajish stadens namn till en början. 30Och Dans söner reste upp åt sig själva en bildstod, och Jonatan, Gershons son, Moses son [en del manuskript har "Manasses son"], han och hans bröder var präster åt daniternas stam till den dag då de gick i fångenskap från landet. [Detta är första förekomsten av en person vid namnet Jonatan, ett namn som senare blir ett vanligt namn. Betyder "Jahveh har gett".] 31Och de reste upp Mikas skurna avbild som han hade gjort, [under] hela den tid som Guds (Elohims) hus var i Shilo.
[Leviten som introducerades i Dom 17:7 namnges nu. Det kommer som en chock för läsaren att denna avgudadyrkande levit är barnbarn till Mose via hans äldsta son Gershon, se 2 Mos 2:22. De rabbinska skrivarna ansåg det så förnedrande att Moses namn skulle nämnas i samband med ett sådant avskyvärt beteende, så man lade till bokstaven nun efter första bokstaven mem så hebr. mosheh blev manasheh. Många hebreiska manuskript har nun skrivet ovanför namnet mellan de två första bokstäverna. Den grekiska översättningen Septuaginta och även den latinska Vulgata har Mose. Problemet med synkretism (religionsblandning) hade påverkat hela folket, och även Moses släkt. Den tidigare kommentaren att redan i första generationen efter intåget i landet lämnar man tron på Herren (Dom 2:10-14) bekräftas nu.]
Igår
Planer
- 1. Dagens Bibelord
- 2. Nya Testamentet
- 3. Helbibel
- 4. Halvbibel
- 5. Kvartbibel (Bibelsällskapets plan)
- > 6. Parallell
- 7. Sommar 25
