Hosea är den första av de tolv mindre profeterna. Den är skriven strax före det norra rikets fall 722-720 f.Kr. då assyrierna belägrade Samarien. Boken uppmanar till trohet och omvändelse, och den visar på Guds kärlek och nåd gentemot ett trolöst folk.
    Boken inleds med att Gud instruerar Hosea att gifta sig med en prostituerad kvinna som heter Gomer. Det var en skam för en präst att gifta sig med en prostituerad kvinna (3 Mos 21:7, 13). Det gällde säkerligen också för en profet. En del tolkar därför äktenskapet rent bildligt, men berättelsen verkar ge en verklig skildring av händelser, namn och platser. Hoseas äktenskap med en prostituerad var en skandal på hans tid, på samma sätt som nu – och det är det som är poängen.
    Genom detta äktenskap symboliserar Hosea Guds relation med Israel. Gomer är otrogen mot Hosea, vilket speglar Israels otrohet mot Gud genom att dyrka andra gudar. Trots Gomers otrohet fortsätter Hosea att älska och återlösa henne, vilket symboliserar Guds trofasthet och villighet att förlåta Israel.
    I bokens andra del (kapitel 4-14), fördömer Hosea Israels synder, inklusive avgudadyrkan, korruption och social orättvisa genom en rad profetiska budskap. Han varnar för att folkets synder kommer att leda till nationens fall. Samtidigt betonar Hosea Guds kärlek och barmhärtighet. Han uppmanar folket att omvända sig och återvända till Gud. Hosea beskriver Guds kamp mellan rättfärdig vrede och djup kärlek för sitt folk. Boken avslutas med ett löfte om helande om Israel vänder tillbaka till Gud (Hos 14:2-10).

Struktur:
1. Hoseas personliga liv och äktenskap (Hos 1-3)
2. Profetior om Israel (Hos 4-14)

Berör tidsperioden: 760-722 f.Kr.

Skrivet: 760-720 f.Kr.

Författare: Hosea

Citeras:
Hos 1:6, 9 – 1 Pet 2:10
Hos 2:1 – Rom 9:26-27
Hos 2:23 – Rom 9:25; 1 Pet 2:10
Hos 6:6 – Matt 9:13; Matt 12:7
Hos 10:8 – Luk 23:30; Upp 6:16
Hos 11:1 – Matt 2:15
Hos 13:14 – 1 Kor 15:55

Relaterade böcker:
Amos
Jona

¹Herrens (Jahvehs) ord som kom till [profeten] Hosea (hebr. Hoshea; betyder: frälsning), Beris son, i de dagar då
    Ussia (hebr. Uzzijaho) [Sydrikets 10:e regent; regerade 788-736 f.Kr.],
    Jotam [Sydrikets 11:e regent; regerade ca 758-742 f.Kr., först tio år tillsammans med sin spetälske far (2 Krön 26:21), sedan själv och till sist tre år med sin son Achaz],
    Achaz [Sydrikets 12:e regent; regerade ca 742-726 f.Kr., de sista åren regerar han tillsammans med sin son Hiskia]
    och Hiskia (hebr. Jechizqijah) [Sydrikets 13:e regent; regerade 726-697 f.Kr.]
var kungar i Juda [det södra riket]
och de dagar då
    Jerobeam [den andre, regerade 793-753 f.Kr.] var Israels [det norra rikets 13:e] kung.

[Hosea verkade som profet i det norra riket under omkring 40 år (760-722 f.Kr.). Här nämns bara Jerobeam II i det norra riket. De sex sista kungarna är: Sakarja, Sallum, Menachem, Peqachjah, Peqach och Hosea. De regerar från ca 750 till 722 f.Kr. då huvudstaden Samarien intogs av den assyriske härskaren Sargon II och landets befolkning deporterades till Assyrien.]

Hoseas äktenskap
²Första gången Herren (Jahveh) talade till Hosea sa Herren (Jahveh) till Hosea: "Gå och ta dig [gift dig med] en hustru som är prostituerad (hebr. zanon) och [få] barn till en prostituerad, för i stor prostitution (hebr. zanah zanah) lämnar landet Herren (Jahveh)."

³Så han gick och tog Gomer, Divlajims dotter, och hon blev gravid och födde honom en son.

Jizreel – Gud ska så
⁴Och Herren (Jahveh) sa till honom:

"Ge honom namnet Jizreel [betyder: 'Gud sår', se Sak 10:9],

för ännu en liten tid
    och jag ska besöka Jizreels blod över Jehus hus
    och ska få Israels hus kungarike att upphöra. [Jehu var den som dödade Ahabs familj, se 2 Kung 9:16, 25, 33. Här finns också en anspelning på fertilitetsguden Baal, se Jer 2:23; Hos 2:13.]
⁵Och det ska ske den dagen
    att jag ska bryta Israels båge

i Jizreels dal."

[Jizreel är ett symboliskt namn som klingar likt namnet Israel. Jizreel är den dalen i Galileen där Jehu segrade över Omri och det nuvarande styret med Jerobeam II (den 13:e kungen i Nordriket) startade. Se 2 Kung 9-10.]

Lo-Ruchama – inget förbarmande
⁶Och hon [Hoseas fru Gomer] blev gravid igen och födde en dotter. Och han [Herren] sa till honom [Hosea]: "Ge henne namnet Lo Ruchamah [som betyder: 'Inget förbarmande'] för jag ska inte längre ha förbarmande över Israels hus, så att jag på något sätt skulle förlåta dem. ⁷Men jag ska ha förbarmande över Juda hus och ska frälsa (rädda) dem i Herren deras Gud (Jahveh Elohim), men ska inte rädda dem med båge, inte med svärd, inte med strid, inte med hästar, inte med ryttare."

Lo-Ammi – inte mitt folk
⁸När hon [Gomer] hade avvant Lo Ruchamah blev hon gravid och födde en son. ⁹Och han [Herren] sa: "Ge honom namnet Lo-Ammi [som betyder 'inte mitt folk'] för ni är inte mitt folk och jag ska inte vara er."

Kommande upprättelse
¹⁰[Situationen är inte hopplös, Gud vill återförena sitt folk. I vers 11 nämns nu att Jizreels dag ska bli stor. I nästa vers (Hos 2:1) nämns Hoseas yngsta son Ammi och hans dotter Ruhama utan den hebreiska negativa partikeln lo framför namnen!]

Även om antalet av Israels söner ska vara som havets sand som inte kan mätas eller räknas [1 Mos 22:17; 32:12], ska det ske att istället för det som sagts till dem "ni är inte mitt folk" ska det sägas till dem "ni är den levande Gudens (hebr. El) söner." ¹¹Och Juda söner och Israels söner ska förenas (samlas) tillsammans och de ska utse åt sig ett huvud (en ledare). Och de ska växa upp (ordagrant: ´höja sig upp ur´) ur marken (landet – hebr. ha-erets), för stor ska Jizreels dag vara. [Jizreel betyder "Gud planterar/sår", och anspelar på hur landet på nytt ska födas, se vers 4-5 och Hos 2:22-23.]

¹Säg till (kalla) era bröder Ammi (mitt folk) [Hos 1:9] och era systrar Ruhama (du har fått nåd) [Hos 1:6-8].

Straff
²Förebrå er mor [Gomer – syftar på nationen Israel],
    förebrå, för hon är inte min hustru,
    och jag är inte hennes man,
och låt henne lägga bort sin prostitution från sitt ansikte
    och hennes äktenskapsbrott mellan sina bröst.
³Annars klär jag av henne naken
    och sätter henne som den dagen då hon föddes
och gör henne till en öken
    och gör henne till ett torrt land
    och slår henne med törst.
⁴Och jag ska inte ha förbarmande över hennes söner,
    för de är en prostituerads söner.

⁵För deras mor har agerat prostituerad,
    hon som har fött dem har gjort det som är skamligt
för hon sa: "Jag ska gå efter mina älskare som ger mig mitt bröd
    och mitt vatten och min ull och mitt linne och min olja och min dryck."


Straff
⁶Se, därför ska jag inhägna dina vägar med törne
    och jag ska göra en mur mot henne så att hon inte finner sin stig.
⁷Och hon ska springa efter sina älskare
    men inte komma ikapp dem
och hon ska söka dem
    men inte finna dem.
Sedan ska hon säga: "Jag ska gå och återvända till min första man [Hosea],
    för då hade jag det bättre än nu."
⁸För hon vet inte att det var jag
    som gav henne säd och vin och olja
och förökade hennes silver och guld
    som de [det israeliska folket] använde för Baal.

⁹Därför ska jag ta tillbaka min säd i dess tid
    och mitt vin på dess bestämda tid
och ska rycka undan min ull och mitt lin
    som har överskylt hennes nakenhet.
¹⁰Och nu ska jag blotta hennes skam inför ögonen på hennes älskare
    och ingen ska befria henne från min hand.
¹¹Jag ska göra slut på all hennes glädje (munterhet),
    hennes fester, hennes nymånader och hennes sabbater
    och alla hennes bestämda högtider. [Herrens (Jahvehs) högtider, se 3 Mos 23.]
¹²Och jag ska ödelägga hennes vin och hennes fikonträd,
    om vilka hon sagt "Detta är min lön som mina älskare har gett mig",
och jag ska förvandla dem till en skog
    och fältens djur ska äta dem.
¹³Och jag ska hemsöka henne på baalernas dagar,
    eftersom hon offrade till dem
och klädde sig själv med sina örhängen och sina juveler
    och gick efter sina älskare och glömde bort mig,
förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh).

Upprättelse
¹⁴Se, därför ska jag locka på henne
    och föra henne ut i öknen och tala ömt till henne.

[Ett tidigare exempel var när Israel räddades från slaveriet i Egypten, se 2 Mos 12-17.]
¹⁵Och jag ska ge henne hennes vingårdar därifrån
    och Achors dal [Jos 7:1-26] som en hoppets öppning,
och hon ska gensvara där som i sin ungdoms dagar
    och som de dagarna då hon kom ut ur Egyptens land.

¹⁶Och det ska ske den dagen,
    förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh),
att du ska kalla mig "min man"
    och inte längre kalla mig "min Baal".

[Det hebreiska ordet baal kan betyda make, mästare eller syfta på den kanaaneiska guden Baal. I denna ordlek har Israel bytt ut sin make Herren mot en annan Baal – Herre.]

¹⁷Och jag ska ta bort baalernas namn från hennes mun
    och de ska inte mer nämnas med sina namn.
¹⁸Och på den dagen ska jag skära ett förbund med dem,
    med fältens djur och med himlarnas fåglar och med det som kryper på marken,
och jag ska bryta bågen och svärdet och striden från landet
    och låta dem ligga ner i trygghet.
¹⁹Och jag ska trolova dig med mig för evigt,
    jag ska trolova dig med mig i rättfärdighet och rätt
    och i nåd (kärleksfull omsorg – hebr. chesed) och i evig nåd (barmhärtighet – hebr. rachamim).
²⁰Och jag ska trolova dig med mig i trofasthet (sanning)
    och du ska känna (vara intimt förtrogen med) Herren (Jahveh).

²¹Och det ska ske den dagen att jag ska svara,
    förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh),
jag ska svara himlarna
    och de ska svara jorden,
²²och jorden ska svara säden
    och vinet och oljan,
och de ska svara Jizreel [Guds planta, se Hos 1:4, 11].
²³Och jag ska plantera henne till mig i landet
    och jag ska visa barmhärtighet mot henne som inte varit barmhärtig [hebr. lo ruchamah, se Hos 1:6-7].
Och jag ska säga till dem som inte var mitt folk: "Du är mitt folk",
    och de ska säga: "Min Gud (Elohim)".

Gomers upprättelse
¹Och Herren (Jahveh) sa till mig: "Gå igen! Älska – en kvinna älskad av sin vän [Hosea själv] och som begår äktenskapsbrott; som Herren (Jahveh) älskar Israels söner trots att de vänder sig till andra gudar och älskar russinkakor [som användes i mesopotamiska offerriter, se Jer 44:19]."

[Den hebreiska texten är medvetet otydlig. Igen kan syfta på att "Herren igen säger" (en andra gång, då den första var i Hos 1:2) eller att gå och "igen älska". Ordet "en kvinna" kan syfta på Gomer, eller en andra hustru. Dock är mest troligt att det syftar på Gomer, som övergett honom och blivit såld som konkubin till en annan man.]

²Så jag köpte henne åt mig för 15 silver och en och en halv chomer [omkring 300 liter] korn, ³och sa till henne: "Många dagar ska du sitta ensam hos mig, du ska inte vara sköka och du ska inte vara någon mans hustru, inte heller ska jag vara din."

[Det är oklart varför Hosea måste betala ett pris för henne. Vi kan bara spekulera, kanske hade hon lämnat honom och sedan blivit såld som slav. Kanske hade hon blivit en tempelprostituerad och behövde köpas fri?]

⁴För Israels söner ska sitta ensamma många dagar, utan kung och utan ledare och utan offer och utan obelisker [som användes för avgudadyrkan, se 2 Kung 3:2; 10:26-28; 17:10] och utan efod [2 Mos 28:6-14; Dom 8:27] eller husgudar [1 Mos 31:19]. ⁵Därefter ska Israels söner återvända och söka Herren sin Gud (Jahveh Elohim) och David sin kung, och ska komma till Herren (Jahveh) och skälva, och till hans godhet vid dagarnas slut (ordagrant efter dagarna, alltså när inga nya dagar räknas då evigheten tar över efter tiden).

Tillbaka upp

---

Ps 123:1-4

Psalm 123 – Visa oss nåd, Herre

Detta är den fjärde av de femton pilgrimspsalmerna – "de stigande sångerna" (Ps 120-134). Dessa psalmer sjöngs under vandringen upp till de tre stora högtiderna som varje år firades i Jerusalem. Psalmen är troligtvis antifonal, dvs. en försångare sjunger först ett stycke och sedan svarar en annan stämma. Psalmisten talar direkt till Gud i inledningen, singular "jag" i vers 1 ändras till plural "våra ögon" i vers 2. Sången är en klagosång som avslutas med att beskriva folkets förtryck och svåra situation. Det finns flera dubbla uttryck och upprepningar som förstärker – ögon, hand och nåd.

Författare: Okänd

Struktur:
1. Uttryck om förtröstan, vers 1-2
2. Bön och klagan, vers 3-4

¹En pilgrimssång (en vallfartsång; "en sång från/för dem som vandrar upp"). [Oavsett varifrån man kommer så går man alltid upp till Jerusalem.]

Jag lyfter mina ögon mot dig,
    du som bor (har din tron) i himlen.
²Som tjänarens ögon ser mot sin herres hand,
    som tjänarinnans ögon ser mot sin husmors hand,
på samma sätt ser våra ögon mot Herren (Jahveh), vår Gud (Elohim),
    ända tills han visar oss nåd (oförtjänt kärlek; favör).

³Visa oss nåd (oförtjänt kärlek; favör), Herre (Jahveh), visa oss nåd (oförtjänt kärlek; favör),
    för vi [Guds folk, som har vårt hopp i dig] har blivit föraktade länge nog nu.

[Upprepningen av frasen "visa oss nåd" förstärker desperationen och ärligheten i bönen.]
⁴Vår själ är fylld till brädden av de självsäkras hån,
    och de högmodigas (arrogantas) förakt.

Tillbaka upp

---

Ords 29:5-8

⁵Den som smickrar sin nästa [ordagrant "slätar ut" eller "utjämnar", dvs. inte tar upp saker som behöver redas ut]
    breder ut ett nät framför sina egna steg (fötter – hebr. paam).

[Konsekvensen av att säga att allt är väl och smickra någon, när det i själva verket inte är sanningen gör att det blir trassel i relationer.]

⁶En ond persons överträdelse för med sig en snara,
    men den rättfärdige sjunger och gläder sig.

[Den rättfärdige har en tillförsikt och trygghet i Gud som gör att han kan glädja sig.]

⁷Den rättfärdige bryr sig om (engagerar sig och tänker på) de svagas rättigheter,
    men en ond man har inget intresse av sådan kunskap.

Var vis och lyssna inte på lögner
⁸Dårar kan uppvigla (skapa upplopp i) en stad,
    men visa män får vreden att lägga sig.

Tillbaka upp

---

1 Joh 5:1-21

Den som är född av Gud tror, älskar och segrar!
¹Var och en som tror att Jesus är den Smorde (Messias, Kristus),

är född av Gud.

Var och en som älskar Fadern (ordagrant: "den som har fött honom"),
    älskar också hans barn (ordagrant: "de som är födda av honom").
²På detta sätt kan vi veta (känna igen, ha en personlig erfarenhet av) att vi älskar Guds barn,
    när vi älskar Gud och håller hans bud.
³För detta är att älska Gud – att vi håller hans bud.
    Hans bud är inte tunga (ingen börda, tynger inte ner) [Matt 11:30],

⁴för allt som är fött av Gud [alla som är pånyttfödda]
    segrar över (strider mot och vinner ständigt över) världen [den mänskliga fallna naturen, världens sätt, falska profeter och Satan som är världens härskare].
Detta är den seger som ständigt segrar över världen:
    vår tro [att vi litar på Jesus].
⁵Vem kan segra över världen utom

den som tror att Jesus är Guds Son [som tror och litar på den sanningen]?

Vittnesbördet är samstämmigt – Jesus är Guds Son
⁶Jesus den Smorde (Messias, Kristus) [Guds utvalde Son, se vers 5 och Luk 23:35] är den som kom genom vatten och blod,
    inte bara med vattnet,
utan med vattnet och blodet.

[Frasen "vatten och blod" gör att tankarna går till Johannes tidigare redogörelse, då en soldat stack ett spjut i Jesu sida så att blod och vatten kom ut, se Joh 19:34. Det är dock inte troligt att det är denna händelse som detta refererar till, utan det handlar snarare om Jesu dop i vatten och korsfästelsen då hans blod rann för världens synd. Cerinthus, som var en samtida gnostisk dualistisk lärare, förnekade Jesu gudomliga födsel. Han lärde att Jesus var en vanlig människa och att en andlig varelse – Kristus – kom över Jesus vid vattendopet för att sedan lämna honom vid korsfästelsen. Enligt honom kom Kristus genom vatten, men inte genom blod. Förmodligen för att bemöta denna lögn skriver Johannes att Guds Son, se vers 5, inte bara kom genom vatten, utan genom vatten och blod. Den Jesus som hängde på korset var samma person som döptes i Jordanfloden.]

Anden [den helige Ande] är den som ständigt vittnar,
    eftersom Anden är sanningen.
⁷För de är tre som vittnar:

⁸Anden [Guds Ande vittnar om att Jesus är Gud i Guds ord],
vattnet [Jesu dop då han fick den helige Ande och Fadern själv sa: "Detta är min älskade Son", se Matt 3:17]
och blodet [Jesu död på korset då han själv lade ner sitt liv för hela världens synd],

och de tre är i överensstämmelse (deras vittnesbörd är samstämmiga).

[Vattnet och blodet har samma betydelse som i vers 6. Vattnet syftar på hans dop och blodet på hans död. Anden har att göra med Guds vittnesbörd, se vers 9. Anden vittnar genom Profeterna, Skriften och de historiska bevisen, från Jesu dop – då han inträdde i sin offentliga tjänst – till hans död på korset, om vem Jesus är. I en mänsklig domstol krävs två eller tre vittnen för att avgöra en sak, se 5 Mos 19:15.]

⁹Om vi tar emot människors vittnesbörd [eftersom vi har för vana att godta mänskliga vittnesmål],
    hur mycket större (av större auktoritet) är inte Guds vittnesbörd?

För detta är Guds vittnesbörd som han har vittnat om sin Son.
[Han har sagt oss sanningen om sin egen Son. Bara Jesus kan ge evigt liv, se vers 11-12.]

¹⁰Den som tror på Guds Son
    har detta vittnesbörd inom sig.
        Den som inte tror på Gud
        har gjort honom till en lögnare,
    eftersom han inte trott på vittnesbördet,
som Gud gav om sin Son.

¹¹Detta är vittnesbördet (beviset):

Gud har gett oss evigt liv,
    och detta liv är (finns, har sin källa) i hans Son.
¹²Den som har (håller fast vid; äger) Sonen har livet.
Den som inte har Guds Son har inte livet.

[I de två sista verserna i detta stycke introduceras nästa tema som är Guds överflödande liv.]

Guds överflödande, eviga liv redan nu!
¹³Jag har skrivit detta [hela Johannes första brev] till er som tror på (litar, lutar er emot) Guds Sons namn, för att ni ska veta (ha en klar förvissning om) att ni redan har evigt liv [äger Guds överflödande och äkta liv – dvs. själva kärnan och meningen med livet].

[Syftet med brevet är en frälsningsvisshet. En naturlig följd av att äga det eviga livet är en frimodighet att komma till Gud med alla böner.]

¹⁴Och detta är den [rättframma] tillförsikt (frimodighet) [frihet på grund av absolut tillit] som vi har inför honom,

att om vi frågar om (skulle be om/begära) något efter hans vilja (önskan, plan, syfte)

så hör han (lyssnar han till) oss.

¹⁵Och om vi vet

att han hör (lyssnar till) oss

vad vi än skulle fråga om,

så vet vi att vi [redan] har det (plural; de önskningar) vi frågat (bett) honom om (begärt från honom).

[Allt det vi önskar måste överensstämma med hans vilja för att våra önskningar ska kunna bli beviljade, se även 1 Joh 3:22; Matt 26:39. Johannes går i nästa stycke vidare med vad som gäller när man ber för andra. Guds vilja är att ingen ska gå förlorad och att alla ska få tid att omvända sig, se 2 Pet 3:9. Samtidigt finns villkoret med personlig omvändelse och tro.]

¹⁶Om någon ser (skulle se) sin broder [ett trossyskon] synda [vanemässigt vika av från vägen],
    med en synd som inte leder till döden,
        ska han be, och han [Gud] ska ge honom liv.
    Jag talar om människor vars synd inte leder till döden.
Det finns synd som leder till döden,
    jag säger inte att ni ska be för den.
¹⁷All orättfärdighet [överträdelse av Guds bud] är synd,
    men det finns synd som inte leder till (involverar, resulterar i) död.

[Vad är en synd som leder till döden? På 400-talet formulerades "de sju dödssynderna": stolthet, avund, vrede, lättja, girighet, frosseri och lust. Även om dessa synder är medvetna och allvarliga, finns det förlåtelse för var och en av dem. En "synd till döden" skulle kunna vara synd som utsläcker mänskligt liv, men det finns exempel på mördare som blivit förlåtna. Natan blev sänd för att konfrontera och be för David, se 2 Sam 11. Det finns också exempel på synder som leder till syndarens egen död. Ananias och Safira dog hastigt när de ljög, se Apg 5:1-11; 1 Kor 5:5; 1 Kor 11:30. Johannes använder ofta skarpa kontraster i detta brev. Han talar om liv och död. I så fall kan han syfta på de falska profeter som utgått från församlingen, men helt lämnat tron och var andligt döda, se Matt 12:31-32; Mark 3:28-29.
    Det kan också vara så att Johannes uppmanar till bön för alla, även personer som begår allvarliga synder. Däremot, när någon dött i sin synd är det lönlöst att be för den personen. På Johannes tid fanns det, och det finns än i dag, falska läror som undervisar att det är möjligt att be för döda. Traditionen omnämns i apokryferna, se 2 Mack 12:45. Vad Bibeln lär är att det är förutbestämt att alla människor ska dö och sedan dömas, se Heb 9:27; 10:26.
    Oavsett vad "synd till döden" exakt syftar på, är den generella uppmaningen att be för den som vandrar vilse. Det är vad Jakob uppmanar till, se Jak 5:19-20. Jesus bad för Petrus den kvällen då han förnekade honom, se Luk 22:32.]

Sammanfattning
¹⁸[Brevet avslutas med tre påståenden som alla börjar med "vi vet" och handlar om att ha en klar förståelse av något.]

Vi vet (har insett/förstått) att var och en som är född av Gud inte syndar [vanemässigt – medvetet, med vilja],
    för (men att) han som är född av Gud bevarar (skyddar, vaktar) honom [håller honom intakt],
    och den onde rör (angriper) honom inte.

[Här har en del handskrifter: "den/han som är född av Gud bevarar/vaktar sig själv", se även 1 Pet 5:8.]

¹⁹Vi vet (har insett/förstått) att vi kommer från Gud,
    och att hela världen (ordnade samhällssystem med föränderlig etik och moral) ligger under den ondes våld.
    [Joh 12:31; Ef 2:2; 2 Kor 4:4; Ps 115:16]

²⁰Vi vet (har insett/förstått) också att Guds Son har kommit
    och gett oss förståelse (insikt, förmåga att förstå),
    så att vi kan känna (få personlig erfarenhet av) honom som är sann,
    och att vi är i honom som är sann, i hans Son, Jesus den Smorde (Messias, Kristus).
    Denne [man] är den sanne Guden och evigt liv.

[Ordet "sann" upprepas tre gånger och betonar bokens budskap om den ende sanne Guden och Sonen. Ordet "sann" fungerar också som en kontrast till "avgudar" i vers 21, eftersom avgudar är motsatsen till en sann Gud.]

²¹Kära barn [älskade unga familjemedlemmar i tron], var på er vakt mot (skydda, bevara er från) avgudarna (avbilderna) [2 Mos 20:4; falska idéer och tankar om Gud]!

[Johannes avslutande mening sammanfattar hela brevets resonemang: rata det falska och omfamna det äkta! Ordet för avgudarna kan syfta på mänskligt gjorda avgudar som Artemis och hennes tempel i Efesos, men även felaktiga idéer och föreställningar om Gud. I sin vidaste mening beskriver det allt som leder bort från Gud och tar den plats av vördnad, kärlek och tillbedjan som var tänkt att riktas enbart mot den ende sanne Guden.]

Amen (det är sant, låt det ske).

Tillbaka upp