Parallell - söndag 5/4

Dom 19-21

---

Dom 19-21

Moraliskt förfall


Konkubinen lämnar sitt hem i Efraim
¹[Den andra berättelsen i Domarbokens avslutning inleds nu. Den enda person som namnges är Pinchas (Dom 20:28). Att han är son till Elazar som var samtida med Josua (Jos 14:1) gör att denna berättelse utspelar sig tidigt i domartiden, en generation efter Josua. Frasen som återkommer fyra ggr "I dessa dagar fanns det ingen kung i Israel" (Dom 17:6; 18:1; 21:25) återfinns här, men med lite förändrad ordföljd där "kung" kommer före "fanns" här.]

Och det skedde i dessa dagar – då någon kung inte fanns i Israel – att en man, en levit, vistades på den andra (bortre) sidan av Efraims berg. Han tog åt sig en kvinna, en konkubin från Betlehem i Juda.

[Ingen person namnges, vilket gör berättelsen mer generell och applicerbar. Huvudpersonen är en levit – den stam som hade ett uppdrag av andligt ledarskap. Det är inte samma person som i föregående berättelse. Det finns både likheter och kontraster:

• Leviten var på resa i bergsbygden, samma område där en annan levit i föregående berättelse hittat ett hem (Dom 17:7-13).
• Riktningen är omvänd – i kapitel Dom 17:8 reste en levit från Betlehem till Efraims bergsbygd, här reser en annan levit i motsatt riktning ner till Betlehem.
• Båda berättelserna handlar om gästfrihet – i Dom 17:10-11 ger Mika leviten titeln "far", men behandlar honom som sin egen son. Här är leviten en faders svärson.

Kvinnan introduceras som bihustru, något som gör att läsaren direkt anar oråd utifrån tidigare händelser i Dom 8:31 som slutade i tragik i Dom 9:56.]

²Och hans konkubin bedrev otukt [förargades] mot honom. Hon lämnade honom och gick till sin fars hus, [söderut] till Betlehem i Juda. Där var hon under fyra månaders tid.

[Den hebreiska formuleringen är ovanlig med "mot honom", den grekiska översättningen Septuaginta översätter att "hon blev arg på honom". I den arameiska tolkningsskriften Targum, från andra tempelperioden, nämns att hon "ratade honom". Eftersom Moseböckerna inte nämner en kvinna som skiljer sig från sin man, kan den ovanliga formuleringen här vara ett sätt att beskriva hur hon lämnar honom, vilket då skulle falla under kategorin otrohet (trots att hon inte varit otrogen med någon annan man). Vad som är helt klart är att något gör att det blir en äktenskapskris och hon lämnar honom och går tillbaka till sin familj. Efter fyra månader tar mannen initiativ för att försöka få henne tillbaka och han välkomnas både av kvinnan och av hennes far.]



Positiva förhandlingar
³Och hennes man steg upp och gick efter henne för att tala till hennes hjärta [i hopp om att vinna tillbaka henne]. Han tog med sig sin yngling (en ung tjänare – hebr. naar) och ett par åsnor. Och hon förde in honom till sin fars hus och den unga kvinnans (hebr. naarah) [här används femininformen av naar] far såg honom och gladdes åt att möta honom. ⁴Och hans svärfar, den unga kvinnans far, stärkte honom och han stannade hos honom tre dagar och de åt och de drack och de övernattade där.

Gästfrihet i Betlehem
⁵Och det skedde den fjärde dagen att de steg upp tidigt på morgonen och han reste sig till att gå, men den unga kvinnans far sa till sin svärson: "Styrk ditt hjärta [med] en bit bröd och därefter [kan] du gå."
     ⁶Och de satt ner och de åt båda två tillsammans och de drack. Och den unga damens far sa till mannen: "Var nöjd, jag ber dig, och övernatta och låt ditt hjärta må väl." ⁷Men mannen steg upp [senare den fjärde dagen] för att gå men hans svärfar pressade honom och han stannade och övernattade där.

⁸Och han steg upp på morgonen den femte dagen och han reste sig för att gå, men den unga kvinnans far sa: "Styrk, jag ber dig, ditt hjärta och dröj dig kvar tills dagen avtar (det blir eftermiddag)." Och de åt båda två.
     ⁹Och mannen steg upp till att gå, han och hans konkubin och hans yngling, och hans svärfar, den unga kvinnans far sa till honom: "Se, jag ber dig, dagen drar sig mot kväll, stanna, jag ber dig, se, slå läger idag, stanna här och låt ditt hjärta må väl och stig upp i morgon till din väg och gå till ditt tält."

Vändpunkt – leviten vänder tillbaka
¹⁰Men mannen var inte villig till att övernatta [ännu en natt utan gjorde iordning sig på eftermiddagen den 6:e dagen], så han steg upp och gick och upp i höjd med Jevos (Jebus), det är [det tidigare namnet på staden] Jerusalem. Han hade ett par sadlade åsnor med sig, och hans konkubin var med honom. [Även hans manliga tjänare var med i följet tillbaka, se vers 3 och 11.] ¹¹De var vid Jevos och det var sent på dagen [ordagrant: "dagen hade gått ner mycket", kan syfta på att solen var nästan nere].
    Ynglingen sa till sin herre: "Kom – jag ber dig, låt oss stanna till i jevusiternas stad och övernatta där!"
     ¹²Hans herre svarade honom: "Nej, vi ska inte stanna till i en främmande stad, där det inte finns några israeliter. Vi går vidare [norrut] mot Giva."
     ¹³Och han sa till sin yngling: "Låt oss närma oss en av platserna och låt oss övernatta i Giva eller i Rama." [Dessa två städer ligger några kilometer från varandra, knappt en mil norr om Jerusalem.]

Ogästvänlighet i Gibea
¹⁴Så de passerade [Jerusalem] och gick vidare. Solen gick ner när de var vid Giva, som tillhör Benjamin. ¹⁵Och de tog av från vägen och gick in till Giva för att övernatta där. Och han gick in och satte sig på stadens öppna plats (torg) [synligt för alla]. Men ingen man tog in dem till sitt hus till att övernatta. [1 Mos 18:4; 19:2]

[I motsats till det vänliga bemötandet i Betlehem är det ingen som visar gästfrihet i Giva. Det hörde till traditionen att låta erbjuda husrum för förbipasserande, särskilt sina egna landsmän.]

¹⁶Och se, på kvällen kom en gammal man från sitt arbete från fältet. Mannen var från Efraims bergsbygd och han vistades i Giva, men platsens män var Benjamins söner. ¹⁷Och han lyfte upp sina ögon och såg den vägfarande mannen på stadens öppna plats (torget) och den gamla mannen sa: "Vart går du och varifrån kommer du?" ¹⁸Och han sa till honom: "Vi passerar från Betlehem i Juda till den andra sidan av Efraims berg, därifrån kommer jag och jag gick till Betlehem i Juda och nu går jag till Herrens (Jahvehs) hus men ingen man tar (bjuder) in mig i sitt hus. ¹⁹Och även hö och även foder till våra åsnor och även bröd och vin finns till mig och till din tjänstekvinna och till ynglingen som är med din tjänare. [Det finns] inget behov, alla ting [finns]." ²⁰Och den gamla mannen sa: "Shalom till dig, låt alla dina behov vila på mig, stanna bara inte på den öppna platsen (torget)." ²¹Och han förde honom in i sitt hus och gav åsnorna foder och de tvättade sina fötter och de åt och de drack.

Fruktansvärda förhandlingar för kvinnan
²²De hade det trevligt och mådde gott (ordagrant: ´gjorde sina hjärtan glada´), men se, stadens män, Belijaals [ordagrant: den värdelöse, men även ett judiskt namn på Satan] söners män, de omringade huset och bultade på dörren och de sa till mannen, husets herre, till den gamle sa de: "För ut mannen som kom till ditt hus och låt oss känna honom (ha sexuellt umgänge med honom)." ²³Men mannen, husets herre, gick ut till dem och sa till dem: "Nej, mina bröder, gör inte så ont, jag ber er, efter att denne man kom till mitt hus ska ni inte göra denna dårskap. [Här finns likheter med hur Lot agerade, se 1 Mos 19:8.] ²⁴Se, min dotter, jungfrun och hans konkubin kan jag föra ut till er, jag ber er, och med dem kan ni göra det som är gott i era ögon, men denne man ska ni inte göra sådan ondska med." ²⁵Men männen lyssnade inte till honom och mannen tog hans konkubin och förde ut henne till dem och de kände (hade sexuellt umgänge med) henne och skändade (kränkte) henne hela natten till morgonen och när dagen grydde sände de iväg henne. ²⁶Och kvinnan kom när morgonen grydde och föll ihop vid dörren till mannens hus där hennes herre var (och låg där) till dess det ljusnade.

Konkubinen förs tillbaka till Efraim död
²⁷Och hennes herre steg upp på morgonen och öppnade husets dörr och gick för att gå till sin väg, och se, kvinnan, hans konkubin, hade fallit ihop vid husets dörr med sina händer på tröskeln. ²⁸Och han sa till henne: "Stig upp och låt oss gå", men [fick] inget svar. Och han tog upp henne på åsnan och mannen reste sig och han gick till sin plats. ²⁹Och han kom till sitt hus och tog kniven och tog ett starkt (fast) tag i sin konkubin och styckade henne till hennes ben i tolv delar och sände iväg henne i hela Israels område. ³⁰Och det skedde att alla som såg det sa: "Något sådant har inte skett och inte setts från den dag Israels söner kom ut från Egyptens land till denna dag."

[Syftet med mannens handling var att mobilisera militärt genom att chocka och skapa fruktan. Det finns en parallell mellan 1 Sam 11:7 och vers 29-30 som är slående.]

Tänk på henne (sätt dig in i hennes situation)!
Överväg!
Tala!

[Hebreiskan är märklig här och byter pronomen. En del sätter de sista orden i munnen på dem som fick den makabra försändelsen, men mer troligt är att författaren gör något väldigt ovanligt här och talar till läsaren direkt. Denna händelse är horribel och författaren ber läsaren noggrant läsa det som följer. Det finns flera detaljer som måste påpekas. Det står aldrig att kvinnan är död innan mannen styckar henne, en viss ovisshet finns här. När mannen sedan återberättar händelsen blir fokus att de var ute efter honom, han utelämnar detaljen att det var han som utlämnade henne för att rädda sitt eget liv, jfr Dom 19:25; 20:5.]

Kriget mot benjaminiterna
¹Och alla Israels söner gick ut och församlingen samlades som en man från Dan och till Beer-Sheva och Gileads land till Herren (Jahveh) vid Mitspah. ²Och ledarna (ordagrant "hörnen", jfr "hörnsten" – hebr. pinot) för hela folket, alla Israels stammar stod församlade [som] Guds (Elohims) folk, 400 000 män fotfolk som drar svärd. ³Och Benjamins söner hörde att Israels söner hade gått upp till Mitspah och Israels söner sa: "Tala om för oss hur denna ondska kunde ske (äga rum)?"
     ⁴Och leviten, kvinnans man, (hon) som blev mördad, svarade och sa: "Jag kom till Giva som tillhör Benjamin, jag och min konkubin, till att övernatta. ⁵Och Givas män reste sig mot mig och omringade huset runt om över mig på natten, mig tänkte de mörda och min konkubin skändade de och hon är död. ⁶Och jag tog min konkubin och delade henne i stycken och sände iväg henne genom hela Israels ärvda land eftersom denna skändlighet och dårskap har gjorts i Israel. ⁷Se alla ni Israels söner, ge till dem ett ord och råd här."
     ⁸Och hela folket steg upp som en man och sa: "Ingen man vill gå till sitt tält och ingen man vill vika av till sitt hus. ⁹Men nu är detta den sak vi ska göra mot Giva, [dra upp] över honom genom lotten. ¹⁰Och vi ska ta 10 av 100 män från alla Israels stammar och 100 av 1 000 och 1 000 av 10 000 till att hämta proviant till folket, till att göra (agera, handla), när de kommer till Giva i Benjamin, efter all dårskap som har gjorts i Israel." ¹¹Och alla Israels män samlades mot staden, förenade som en man.
     ¹²Och Israels stammar sände män till hela Benjamins stam och sa: "Vilken ondska är detta som har skett ibland er? ¹³Och nu, ge oss männen, Belijaals [ordagrant: den värdelöse, men även ett judiskt namn på Satan] söner som är i Giva och låt oss döda dem och ta bort (ordagrant bränna) ondskan från Israel." [Belijaal nämns även i Dom 19:22.]
    Men Benjamins söner lyssnade inte till sina bröder Israels söners röst. ¹⁴Och Benjamins söner samlade sig från sina städer till Giva, till att gå ut i strid mot Israels söner. ¹⁵Och Benjamins söner uppbådade den dagen från städerna 26 000 män som drar svärd, förutom Givas invånare som uppbådade 700 utvalda män. ¹⁶Från hela detta folk var 700 utvalda män vänsterhänta, [med] sin högra hand kunde alla dessa slunga sten och träffa ett hårstrå [träffa med hårfin precision] och inte missa (hebr. chata). [Ordet för missa är samma ord som annars översätts synd, se 1 Mos 13:13.]
     ¹⁷Och Israels män uppbådade [tillsammans], förutom Benjamin, 400 000 män som drar svärd. Alla dessa var stridsmän.
     ¹⁸Och de reste sig och gick upp till Betel och de frågade Gud (Elohim) och Israels söner sa: "Vem av oss ska gå upp först till att strida mot Benjamins söner?"
    Herren (Jahveh) svarade: "Juda först." [Detta är ett av flera exempel i Bibeln där Juda ska gå först.]
     ¹⁹Nästa morgon steg Israels söner upp och slog läger vid Giva. ²⁰Och Israels män gick ut till striden mot Benjamin och Israels män ordnade sig till strid vid Giva. ²¹Och Benjamins söner gick ut från Giva och de slog ner i Israel den dagen 22 000 män på marken. ²²Och Israels folks män styrkte sig (blev tappra) och de gjorde sig åter redo till strid på platsen där de ställde sig i stridsordning den första dagen. ²³Och Israels söner gick upp och de grät inför Herrens (Jahvehs) ansikte till kvällen och de frågade Herren (Jahveh) och sa: "Ska vi ännu en gång komma nära och strida mot vår bror Benjamins söner?"
    Herren (Jahveh) svarade: "Gå upp mot honom."
     ²⁴Och Israels söner kom nära till Benjamins söner den andra dagen. ²⁵Och Benjamin gick till att möta dem från Giva den andra dagen. De slog igen ner Israels söner, 18 000 män, till marken, alla dessa med dragna svärd.
     ²⁶Och alla Israels söner och hela folket gick upp och de kom till Betel och grät och de satt där inför Herrens (Jahvehs) ansikte och fastade tills dagen blev kväll. Och de offrade brännoffer och shalomoffer inför Herrens (Jahvehs) ansikte. ²⁷Och Israels söner frågade Herren (Jahveh), och där var Guds (Elohims) förbundsark dessa dagar. ²⁸Och Pinchas, Elazars son, Arons son, stod inför den i dessa dagar och sa: "Ska jag igen gå ut i strid mot Benjamins söner, min bror, eller ska jag sluta?"
    Herren (Jahveh) svarade: "Gå upp, för i morgon ska jag ge honom i din hand."
     ²⁹Och Israel placerade bakhåll runt Giva. ³⁰Och Israels söner gick upp mot Benjamins söner på den tredje dagen och ställde upp sig till strid mot Giva som de andra gångerna. ³¹Och Benjamins söner gick till att möta folket, de drogs bort från staden och de började att slå från folket och döda som förra gången, genom huvudvägen som en går upp till Betel och en till Givata genom fältet, omkring 30 män i Israel.
     ³²Och Benjamins söner sa: "De slås ner framför oss som förra gången." Men Israels söner sa: "Låt oss fly och locka bort dem från staden till huvudvägarna."
     ³³Och alla Israels män stod upp från sina platser och ställde sig i slagordning i Baal-Tamar [namnet betyder Dadlarnas herre] Och Israels bakhåll kom fram från sina platser, från Maare-Geva. ³⁴Och de kom från söder till Giva, 10 000 män utvalda från hela Israel, och de stred intensivt (ordagrant: "striden var tung"), men de visste inte att ondska var nära att komma över dem. ³⁵Och Herren (Jahveh) slog Benjamin framför Israels ansikte och Israels söner omintetgjorde i Benjamin den dagen 25 100 män, alla dessa drog svärd. ³⁶Och Benjamins söner såg att de var slagna.
    Och Israels män gav Benjamin plats eftersom de litade till dem som låg i bakhåll som de placerat vid Giva. ³⁷Och de som låg i bakhåll skyndade att rusa fram till Giva och de drog fram och slog hela staden med svärdsegg. ³⁸Och det fanns ett överenskommet tecken mellan Israels män och de som låg i bakhåll, att de skulle göra en stor fackla av rök som steg upp över staden. ³⁹Och Israels män vände i striden och Benjamin började slå och döda Israels män, omkring 30 män eftersom de sa: "De kommer säkert att slås ner framför oss som i den första striden." ⁴⁰Men när facklan började att resa sig upp som en pelare av rök från staden såg benjaminiterna bakom sig och se, hela staden steg upp i rök till himlarna. ⁴¹Och Israels män vände och Benjamins män blev förskräckta, eftersom de såg att ondska kom över dem. ⁴²Och de vände framför Israels män till ökenvägen och striden hann upp dem och de från staden förintades i dess mitt. ⁴³De omringade Benjamin, jagade dem, satte sin fot på deras viloplats så långt som framför Giva österut (från soluppgången). ⁴⁴Och från Benjamin föll 18 000 män, alla var stridsmän. ⁴⁵Och de vände och de flydde mot öknen till Rimmons klippa, och deras efterskörd (hebr. alal) i huvudvägarna [var] 5 000 män [ordet används normalt om skörd, se 3 Mos 19:10; här i betydelsen "hugga ner de sista"] och de hann upp dem ända till Gidom och de slog [där] från (av) dem 2 000 män.
     ⁴⁶Och alla fallna från Benjamin var 25 000 män som drog svärd den dagen, alla var stridsmän. ⁴⁷Men de vände och de flydde mot öknen till Rimmons klippa, 600 män, och de stannade i Rimmons klippa i fyra månader. ⁴⁸Och Israels män vände tillbaka till Benjamins söner och slog dem med svärdsegg – hela (allting i – hebr. metom) städerna [alla människor, män, kvinnor och barn] ända till [allt] boskap, allt de hittade. Även alla städer som de fann satte de i brand.

[Det blev ett "heligt krig" med en fullständigt förgörelse (hebr. charam) av både människor och djur, se 4 Mos 21:2; Jos 6:17-21; 1 Sam 15:2-3. Denna fruktansvärda hämnd mot deras eget brodersfolk, som sträckte sig från Gibea till hela Benjamins område, var en impulsiv handling under upphetsade känslor.]

Benjamins stam bevaras
¹[Totalt hade 25 000 män från Benjamins stam dödats, och även alla kvinnor och barn, bara 600 män hade flytt och var vid liv. Allt detta hade hänt baserat på ett känslosamt beslut då leviten från Efraim skickat ut de tolv lemlästade delarna av sin fru som benjaminiterna i Gibea våldfört sig på. Från hat kastas alla de elva stammarna nu till medömkan för benjaminiterna som höll på att bli utrotade. Jakobs fruktan flera hundra år tidigare hade slagit in, se 1 Mos 42:36.]

Och Israels män hade avlagt en [förhastad] ed i Mitspah och sagt: "Ingen av oss ska ge sin dotter till Benjamin som hustru."

[I samband med mötet i Mitspah (Dom 20:1) då man beslutade att hämnas benjaminiterna i Giva hade man också gett en ed. Se även Dom 11:30-31 där Jefta gav en förhastad ed, se 4 Mos 30:2-15.]

²Och folket kom till Betel [eller "Guds hus" som var Shilo] och satt där inför Guds (Elohims) ansikte till kvällen och lyfte upp sina röster och grät bittert.
     ³Och de sa: "Varför, Herre (Jahveh), Israels Gud (Elohim), har detta fått ske i Israel? Att det idag saknas (fattas) en stam i Israel?"

[Läsaren hade önskat att sorgen varit över Israels synd. Tidigare hade man gråtit över sårad stolthet (Dom 20:26) nu är det en sentimental sorg över en förlorad stam, se vers 6 och 15. Frågan "varför" här är mer en anklagelse mot Gud än en ärlig fråga.]

⁴Och det skedde nästa morgon att folket steg upp tidigt och byggde ett altare där och offrade brännoffer [3 Mos 1:1-17] och shalomoffer [3 Mos 3:1].
     ⁵Och Israels söner sa: "Vem finns som inte kom upp i församlingen från alla Israels stammar till Herren (Jahveh)?" eftersom de hade avlagt en stor ed angående den som inte kom upp till Herren (Jahveh) till Mitspah och sagt: "Den ska säkerligen dödas."
     ⁶Och Israels söner ångrade (ordagrant tröstade) sig över Benjamin, sin bror, och sa: "Det är en stam som har tagits bort (huggits av) från Israel idag. ⁷Vad ska vi göra för dem till att ge dem [som är kvar] fruar, då vi har gett en ed vid Herren (Jahveh) att vi inte ska ge dem våra döttrar till hustrur?" ⁸Och de sa: "Finns det en från Israels stammar som inte har kommit till Herren (Jahveh) i Mitspah?" Och se, det kom inte en man till lägret från Javesh-Gilead till församlingen. ⁹Och folket uppbådades (räknades) och se, där var ingen man från Javesh-Gileads invånare.
     ¹⁰Och församlingen sände dit 12 000 män från soldaternas män och befallde dem och sa: "Gå och slå dem, Javesh-Gileads invånare, med svärdsegg och kvinnorna och de små.
     ¹¹Och detta ting som ni ska göra, alla män och alla kvinnor som har delat säng [haft sexuellt umgänge] med en man ska förintas." ¹²Och de fann från Javesh-Gileads invånare 400 unga jungfrur som inte haft sexuellt umgänge med en man genom att ligga i hans säng. Och de förde dem till lägret i Shilo som är i Kanaans land.
     ¹³Och hela församlingen sände och talade till Benjamins söner som var i Rimmons klippa och ropade ut frid (shalom) till dem. ¹⁴Och Benjamin återvände vid den tiden och de gav dem kvinnorna som de hade sparat från Javesh-Gilead, men de räckte inte till dem (var för få). [Det var totalt 600 benjaminiter (Dom 20:47), så 200 var kvar som inte hade fått någon hustru.]
     ¹⁵Och folket ångrade (ordagrant tröstade) till Benjamin eftersom Herren (Jahveh) hade gjort en rämna (lucka, ett hål) i Israels stammar. ¹⁶Och församlingens äldste sa: "Vad ska vi göra för att det ska finnas (ordagrant till att bli kvar) kvinnor eftersom kvinnorna saknas (är fördärvade, utrotade) från Benjamin?" ¹⁷Och de sa: "De som har flytt måste bli till ett arv till Benjamin. Så att en stam inte utrotas från Israel. ¹⁸Men vi kan inte ge dem fruar från våra döttrar." Eftersom Israels söner hade avlagt en ed och sagt: "Förbannad är den som ger en hustru till Benjamin."

[Av de 600 benjaminiterna som flytt återstod fortfarande 200 som inte fått några fruar. De äldste resonerade om hur de skulle kunna hålla det förhastade löftet och hjälpa benjaminiterna att fortsätta existera. Detta leder till ännu en ogudaktig plan som involverar att unga kvinnor kidnappas. Festhögtiden i Shilo beskrivs vagt, den enda högtiden med dans är sukkot, men det är nog mer troligt en kanaaneisk fertilitetshögtid för att fira vinskörden på hösten. Att högtiden specificeras vagt visar också på den gudsfrånvändhet som rådde vid den här tiden.]

¹⁹Och de sa: "Se, det är en årlig (dagarnas dagar) Herrens (Jahvehs) högtid i Shilo – som ligger norr om Betel, öster (solens uppgång) om huvudvägen som går upp från Betel (till) Shechem och söder om Levona."
     ²⁰Och de befallde Benjamins söner [de 200 som saknade fruar] och sa: "Gå och lägg er i bakhåll i vingårdarna, ²¹och bevaka dem. När ni får se Shilos döttrar gå ut för att dansa i festivalen (i danserna), då går ni ut från vingårdarna. Var och en, grip (fånga) var sin hustru från Shilos döttrar och gå sedan hem till Benjamins land. ²²Och det ska ske eftersom deras fäder eller deras bröder kommer till att kämpa med oss, att vi ska säga till dem: 'Var nådiga (ge dem oförtjänt kärlek – hebr. chanan) mot dem eftersom vi inte tog till dem [benjaminiterna] varje man en hustru i striden. Inte heller gav ni till dem så att ni nu skulle vara skyldiga [och bryta mot eden, se vers 18].' "
     ²³Och Benjamins söner gjorde så och tog sig hustrur efter deras antal av dem som dansade som de tog med sig. [Totalt var det 200 unga kvinnor som rövades bort, se Dom 20:47; 20:12.] Och de gick och återvände till sin arvedel och byggde städer och bodde i dem.
     ²⁴Och Israels söner återvände därifrån vid den tiden, varje man till sin stam och till sin familj. Och de gick därifrån varje man till sin arvedel.

²⁵På den tiden fanns det ingen kung i Israel.
Var och en gjorde vad han själv ansåg vara rätt.

Tillbaka upp

---