Sabbatsår
På samma sätt som den sjunde dagen i veckan är en vilodag för människan, är det sjunde året ett viloår för marken. Under detta sabbatsår (shmita-året) låter man all odlingsmark ligga i träda. Detta är också året då skulder regleras så att man blir skuldfri, se 2 Mos 23:10-11; 5 Mos 15. Det är ett år då det finns mer tid och då ska hela Torah (de fem Moseböckerna) läsas under lövhyddohögtiden. Shmita efterlevs idag i Israel, men genom ett försäljningskontrakt (hebr. heter mechira), som rabbinerna upprättar mellan judiska landägare med en icke-jude, säljs marken för ett års tid. Denna teknikalitet gör att man rent tekniskt sett inte äger någon mark som behöver ligga i träda.

Jubelår
Det 49:e året är ett jubelår (hebr. jóvel-år). Förutom att landet ligger i träda ska även slavar bli fria och marken ska återgå till sina ursprungliga familjer, se 3 Mos 25:8-34. Det är detta som anspelas i Jes 61:1-2 och som Jesus refererar till i Luk 4:16-22. Jubelåret är en radikal justering av ägandet av mark, som gör att även om någons föräldrar misslyckats ekonomiskt, så får nästa generation en ny chans. Jubelåret har inte firats och efterlevts de senaste 2 000 åren, och kanske inte någon gång. Eftersom det står "alla invånare" i 3 Mos 25:10 har rabbiner tolkat att det villkoret inte är uppfyllt då inte alla 12 stammarna lever i landet längre, och på så vis har man inte behövt följa detta bud som skulle få långtgående ekonomiska konsekvenser för hela samhället.

¹⁴Herren sa till Mose: "Se dagen närmar sig då du måste dö. Kalla på Josua och ställ er själva (positionera er) i mötestältet (tabernaklet), så att jag kan ge honom ett uppdrag." Mose och Josua gick och ställde sig själva i mötestältet (tabernaklet).
     ¹⁵Då visade sig Herren (Jahveh) i tältet (tabernaklet) i en molnpelare och molnpelaren stod över tältets (tabernaklets) dörr. ¹⁶ Herren sa till Mose: "Se, du ska snart sova [ett uttryck för att vara död] med dina fäder och detta folk ska resa sig och vandra iväg efter landets främmande gudar, dit de går för att vara bland dem. De ska överge mig och bryta mitt förbund som jag har gjort (ingått) med dem. ¹⁷Sedan ska min vrede upptändas mot dem på den dagen och jag ska överge dem och jag ska gömma mitt ansikte för dem och de ska bli uppslukade och mycket ondska och bekymmer ska komma över dem. Den dagen ska de säga: 'Har inte denna ondska kommit över oss eftersom vår Gud inte är ibland oss?' ¹⁸Jag ska verkligen (fullständigt) gömma mitt ansikte den dagen, på grund av all den ondska som de har gjort, i det att de har vänt sig till andra gudar. ¹⁹Därför ska du skriva denna sång och lära ut den till Israels söner, lägg den i deras munnar så att denna sång blir ett vittne för mig emot Israels söner.
     ²⁰För när jag har tagit dem in i landet som jag svor till deras fäder, det som flyter av mjölk och honung [2 Mos 3:8], och de har ätit sig mätta och blivit feta, och de då vänder sig till andra gudar och tjänar dem och föraktar mig och bryter mitt förbund, ²¹då ska det ske när mycket ondska och bekymmer kommer över dem att denna sång ska vara för dem ett vittnesbörd (ett vittne som vittnar). Den ska inte bli bortglömd i munnarna på deras ättlingar, eftersom jag känner till deras fantasier, hur de agerar redan nu, innan jag har fört dem till landet som jag med ed har lovat." ²²Mose skrev denna sång samma dag och lärde ut den till Israels söner.

²³Han gav Josua, Nuns son, ett uppdrag och sa: "Var stark (fast, säker, tapper) och frimodig (ståndaktig, alert, modig) [Jos 1:6-9], för du ska föra Israels söner in i det land som jag med ed har lovat dem och jag ska vara med dig." [Se vers 7].

²⁴När Mose hade kommit till slutet av skrivandet av alla ord i boken med undervisning och instruktioner (hebr. Torah) och avslutat arbetet, ²⁵befallde Mose leviterna, som bar Herrens förbundsark [2 Mos 25:10], och sa: ²⁶"Ta denna bok med undervisning och instruktioner (hebr. Torah) och lägg den vid sidan av Herren (Jahvehs), din Guds (Elohims), förbundsark, så att den finns där som ett vittne mot dig. ²⁷För jag vet att de är upproriska (rebelliska) och har styva nackar. Se, medan jag ännu lever bland er dessa dagar har ni ändå (redan) varit upproriska mot Herren (Jahveh). Hur mycket mer ska ni då inte vara det efter min död? ²⁸Samla till mig alla äldste från dina stammar och dina ledare, så att jag kan tala dessa ord i deras öron och kalla himlarna och jorden att vittna mot dem. ²⁹För jag vet att efter min död ska ni oavsett agera korrupt och vika av från det som jag har befallt er. Och ondska ska drabba er ända till dagarnas slut, eftersom ni ska göra det som är ont i Herrens (Jahvehs) ögon och provocera (utmana) honom med era händers göromål."

Moses sång
³⁰Mose talade orden i följande sång ända från början till slut inom hörhåll (i öronen) på hela Israels församling:

Tillbaka upp

---

Luk 10:38-11:13

Hos Marta och Maria

Betania ligger tre kilometer öster om Jerusalem. Här bodde Marta, Maria och Lasarus som Jesus ofta besökte när han var i Jerusalem.

³⁸Medan de var på väg [mot Jerusalem] gick Jesus in i en by [Betania, 3 km öster om Jerusalem, se Joh 11:1], där en kvinna som hette Marta välkomnade honom som gäst i sitt hem. ³⁹Hon hade en syster som hette Maria, som satte sig vid Herrens fötter och lyssnade till hans ord.

[Maria, som antagligen var den yngre systern, skulle senare smörja Jesu fötter med dyrbar olja under middagen hos Simon den spetälske, se Joh 12:2. Här sitter nu Maria i husets innergård och lyssnar på Jesu undervisning. Där är antagligen också hennes bror Lasarus, de tolv lärjungarna och andra nyfikna från byn. Att sitta vid någons fötter betyder att vara någons lärjunge, Lukas använder samma uttryck om Paulus som blev undervisad vid Gamaliels fötter, se Apg 22:3.]

⁴⁰Men Marta var distraherad (stressad, hennes uppmärksamhet drogs åt olika håll) av allt som skulle ordnas [gr. poly diakonia – ordagrant "mycket tjänande"]. Hon gick fram [avbröt Jesu undervisning] och sa: "Herre, bryr du dig inte om att min syster har lämnat mig ensam att ordna med allt? Säg åt henne att hjälpa mig."

[Hon förväntar sig att Jesus ska säga till Maria att hjälpa till, och det gör troligen alla andra där också; det var ju kvinnans roll att ordna med maten. För Marta var det viktigare att tjäna Jesus än att lyssna på honom.]

⁴¹Men Herren svarade henne: "Marta, Marta, vad du är stressad (har en inre oro) över mycket och är alldeles uppjagad (slamrar, väsnas, den inre oron visar sig i ett yttre tumult). ⁴²Bara ett är nödvändigt. [Kan syfta på att Marta inte behöver förbereda många avancerade maträtter utan en enkel rätt räcker, eller att lyssna till Jesus är det viktigaste och det enda som behövs.] Maria har valt det som är bättre [lärjungaskapet, att sitta vid Jesu fötter] och det ska inte tas ifrån henne."

Jesus undervisar om bön
¹En gång var Jesus på en viss plats och bad. När han hade avslutat sin bön sa en av hans lärjungar till honom: "Herre, lär oss att be, precis som Johannes lärde sina lärjungar."

[Jesus är på väg till Jerusalem, se Luk 9:51. Han har just besökt Marta och Maria i Betania och är antingen kvar där eller på någon annan plats i närheten av Jerusalem. Det var inte ovanligt att olika judiska grupper hade egna böner. Inom judendomen finns amidah, en daglig bön med arton välsignelser, och det verkar som om Johannes Döparen också hade lärt sina lärjungar en skriven bön.]

²Då sa han till dem: "När ni ber (vill be, ska be), säg så här:

'Fader [gr. pater, den bokstavliga innebörden av roten pa är någon som ger näring, beskyddar och uppehåller]!
    Låt ditt namn bli helgat (helgat vare ditt namn). [5 Mos 4:39]
    Låt ditt rike komma (kom/etablera – ditt kungarike)!
³Ge oss var dag,
    vårt dagliga [fysiska och andliga] bröd.
⁴Och förlåt oss våra synder,
    för också vi själva förlåter var och en som står i skuld till oss.
Och led (för) oss inte in i frestelse (prövning).' "

[Grekiska peirasmos har en bred betydelse av både prövning och frestelse. Den nyansskillnad som finns mellan de svenska orden finns inte i grekiskan. Gud själv frestar ingen, utan det är den onde och vårt kött som frestar oss att synda, se Matt 6:13; 26:41; Jak 1:13-14. Det är därför vi behöver vara bedjande. Däremot kan Anden föra oss in i situationer där vår tro prövas, se Luk 4:1-2.]

[I Bergspredikan några år tidigare undervisade Jesus om bön, och förklarade då att bön varken är någon uppvisning eller rabblande av tomma ord, se Matt 6:7-13; 7:7-11. Denna version är kortare än Matteus i de flesta manuskript, men innehåller samma huvudpunkter. Det finns några skillnader i ordval: Lukas har "synder" (gr. hamartia), medan Matteus har "skulder" (gr. opheilema), se Matt 6:12.]

⁵Sedan sa han till dem [och Jesus fortsätter nu att undervisa om bön genom att ge två liknelser]:

Liknelse 1 – Bulta på en väns dörr
"Anta att någon av er har en vän, och ni går till honom mitt i natten och säger till honom: 'Käre vän, kan du låna mig tre bröd [limpor], ⁶en god vän till mig som är på resa har kommit förbi och jag har inget att sätta fram åt honom.'
     ⁷Då kanske han där inne svarar: 'Lämna mig i fred. Dörren är redan låst, och jag har barnen hos mig i sängen. Jag kan inte stiga upp och ge dig något.'
     ⁸Jag säger er, även om han där inne inte stiger upp och ger honom något för vänskaps skull, så gör han det därför att den som frågar är så påträngande, och han ger honom allt vad han behöver. ⁹Därför säger jag er:

Be [fråga gång på gång], så ska det ges åt (tilldelas) er.
    Sök [leta och undersök gång på gång], så ska ni finna.
Bulta [knacka gång på gång], så ska det öppnas för er.

¹⁰För var och en som ber [och fortsätter att fråga], han får [tar aktivt och villigt emot],
och den som söker [och fortsätter att leta och undersöka], han finner [alltid mer],
och för den som bultar [och fortsätter att knacka] ska det öppnas (öppnas upp)."

[Poängen med liknelsen är att om vi har tro för att vår vän ska öppna dörren mitt i natten när vi bultar på hans dörr, hur mycket mer ska inte vår himmelske Fader låta oss få bönesvar när vi ber till honom. Vers 9-10 har vardera sex verb symmetriskt uppställda i tripletter. Den aktiva presensformen (fortsätt be, sök och bulta) visar att det handlar om uthållig bön. Passivformen i futurum (ska ges och ska öppnas) i vers 9 ramar in och indikerar att Gud är subjektet, dvs. han är den som kommer att ge bönesvar och han är den som kommer att öppna upp dörrar. Det förstärks av att sista verbet i vers 10 också är i passiv form. De grekiska orden för att finna och att öppna används i båda verserna, däremot skiljer sig orden åt i slutet på första strofen i varje vers: i vers 9 står ordet för att ge/tilldela (didomi), medan vers 10 har ordet för att få och ta emot (lambano). Verbformerna visar att det som blir givet (i passiv form) här uppmanas att villigt tas emot (i aktiv form). Se även Jak 4:8.]

Liknelse 2 – En far ger goda gåvor till sin son
¹¹"Finns det någon far bland er som skulle ge sin son en orm när han ber om en fisk, ¹²eller en skorpion när han ber om ett ägg? ¹³Om nu ni som är onda [ni som började under ondskan – den syndfulla naturen – medvetet] har sett till att ge era barn goda gåvor – hur mycket mer ska då inte er Fader i (utifrån; som är från) himlen [dvs. er himmelske Fader] ge den helige Ande åt dem som frågar [och fortsätter att fråga] honom?"

Tillbaka upp