⁵En kvinna ska inte bära manskläder, inte heller ska en man bära kvinnokläder, för den som gör detta är en styggelse för Herren (Jahveh) din Gud (Elohim).

⁶Om ett fågelbo råkar komma i din väg, i något träd eller på marken, med ungar eller ägg, och fågelmamman sitter på ungarna eller på äggen (har ungarna under sina vingar eller ruvar på äggen) ska du inte ta fågelmamman med ungarna. ⁷Du ska skicka iväg fågelmamman, men ungarna kan du ta för dig själv, för att det ska gå väl för dig och dina dagar ska bli många.

[Budet att bevara liv är ironiskt nog uppblandat med uppmaning att ta liv. I en kultur som var beroende av jordbruk och slakt av djur för mat, var dödande av djur tillåtet, se 1 Mos 9:2-3. Det ska dock ske med vishet och värdighet, fågelmamman skulle leva för att kunna ge mat även i framtiden. Ordningen här är först rena djur (oxe och får, vers 1), åsnan som var oren (se vers 3-4) och sist vilda fåglar.]

⁸När du bygger ett nytt hus ska du göra ett räcke för ditt tak, så att du inte drar blod över ditt hus om någon faller ner därifrån.

[Husen som byggdes hade platta tak som användes för vila, arbete och bön, se t.ex. Dan 6:10; Apg 10:9; Matt 24:7. Det var vanligt att man vistades på taket och därför viktigt att göra vad man kunde för att förebygga olyckor. Rent strukturellt så finns en röd tråd på temat liv/död från dråp (5 Mos 19:1-21:23), ovillighet att rädda liv (5 Mos 22:1-4) och nu oaktsamhet som leder till död här i vers 4-8. Allt sammanfattas i budet "Du ska inte mörda", se 2 Mos 20:13; 5 Mos 5:17.]

⁹Du ska inte beså din vingård med två sorters (två som inte ska sammanfogas – hebr. kilajim) säd, då förlorar du sädens avskildhet (helighet; dvs sädens särart – hebr. qadash), som du har sått, tillsammans med tillväxten (skörden, avkastningen) i vingården.

[Det förekom att man odlade säd i vingården för att bekämpa ogräs. Men när man gör det så gäller samma regel som på åkern att inte blanda sädesslag av olika sorter på samma åker. Se även 3 Mos 19:19 där också det ovanliga kilajim används, även där i dual-form. Roten kommer från verbet kala som betyder hindra. Den återfinns också i ordet kele som betyder fängelse/separation. Kilajim verkar vara ett specifikt ord som förbjuder sådant som skulle kunna leda till oönskad eller förbjuden korsbefruktning.]

¹⁰Du ska inte plöja med en oxe och en åsna tillsammans. [Om två djur drar plogen gemensamt ska det vara antingen två oxar eller två åsnor, inte en av varje.]

¹¹Du ska inte bära blandat tyg, ull och linne tillsammans. [När man gör tyg ska det vara rent ylletyg eller rent linnetyg.] ¹²Du ska göra åt dig tvinnade tofsar på de fyra hörnen av din klädnad som du täcker dig själv med.

¹³Om en man tar sig en hustru och går in till henne och hatar henne, ¹⁴och anklagar henne för att vara en lättsinnig kvinna och kallar henne för elaka saker och säger: "Jag tog denna kvinna och när jag gick in till henne fann jag inte hennes tecken på jungfrulighet", ¹⁵då ska ungmöns far och hennes mor föra fram tecknen på ungmöns jungfrulighet till de äldste i stadens port. ¹⁶Ungmöns far ska säga till de äldste: "Jag gav min dotter till denne man som hustru och han hatar henne, ¹⁷och han anklagar henne för att vara en lättsinnig kvinna och säger: 'Jag fann inte i din dotter hennes tecken på jungfrulighet', men detta är tecknen på min dotters jungfrulighet" och de ska sprida ut plaggen framför de äldste i staden. ¹⁸De äldste i staden ska ta mannen och tukta honom. ¹⁹De ska bötfälla honom med 100 shekel [1,15 kg] silver och ge dem till ungmöns far eftersom han har kallat en jungfru i Israel för elaka saker, och hon ska vara hans hustru och han får inte förskjuta henne i hela sitt liv (ordagrant alla dagar).
     ²⁰Men om det är sant att man inte finner ungmöns tecken på jungfrulighet, ²¹då ska man föra ut ungmön framför dörren till hennes fars hus, och stadens män ska stena henne med stenar så att hon dör, eftersom hon har gjort lättsinniga saker i Israel och uppfört sig som en sköka i sin fars hus. Så ska du ta bort ondskan från din mitt.

²²Om en man ertappas då han ligger med en gift kvinna som har en make, då ska de båda dö. Mannen som låg med kvinnan och kvinnan. Så ska du ta bort ondskan från Israel. [Joh 8:2-10] ²³Om det finns en ungmö som är en jungfru som är trolovad med en man, och en annan man finner henne i staden och ligger med henne, ²⁴då ska båda föras ut till stadens port och ni ska stena dem med stenar så att de dör. Ungmön därför att hon inte ropade när hon var i staden och mannen eftersom han har förödmjukat sin nästas hustru. Så ska du ta bort ondskan från din mitt.
     ²⁵Men om mannen som finner ungmön som är trolovad ute på fältet, och mannen övermannar henne och ligger med henne, då ska endast våldtäktsmannen (mannen som låg med henne) dö. ²⁶Mot ungmön ska du inte göra något, för det finns ingenting i ungmön som är värt döden. Utan som när en man reser sig mot sin granne och slår ihjäl honom, så är det också i detta fall, ²⁷eftersom han fann henne ute på fältet och den trolovade ungmön ropade, men det fanns ingen som kunde rädda henne. [Ingen hörde hennes rop ute på fältet.]
     ²⁸Om en man finner en ungmö som är en jungfru som inte är trolovad och övermannar henne och ligger med henne, och man finner dem, ²⁹då ska mannen som låg med henne ge ungmöns far 50 shekel [575 gram] silver och hon ska vara hans hustru, eftersom han har förödmjukat henne. Han får inte förskjuta henne i hela sitt liv (ordagrant alla dagar). [2 Mos 22:16-17] ³⁰En man ska inte ta sin fars [tidigare] hustru och ska inte avtäcka sin fars nakenhet. [3 Mos 18:7-8; 20:11]

Tillbaka upp

---

Ps 74:1-23

Psalm 74 – Vad står fast?

Psalmen beskriver hur templet i Jerusalem har attackerats och förstörts, se vers 3-7. Hela psalmen uttrycker en frustration över hur Gud upplevs vara långt borta. Samtidigt klargör psalmisten en tro på Guds ingripande från vers 10 och framåt, där en blandning av vetskapen om Guds förmåga, och en undran varför Gud inte agerar, genomsyrar texten. Psalmen slutar som den börjar. Gud verkar långt borta. Psalmen är en lektion i att ibland dröjer bönesvaret. Det finns dock hopp – Gud har verkat tidigare, se vers 12-17, och han kommer att gripa in.

Bakgrund: Psalmen beskriver en attack mot Jerusalem och templet. Historiskt passar händelserna in på det som skedde kring första templets förstörelse 586 f.Kr., men även Egyptens kung Shishaks attack och plundring av templet omkring 930 f.Kr., se 2 Krön 12:4, 9.

Författare: Asaf

Struktur:
1. Varför, vers 1-11
2. Gud har verkat tidigare, vers 12-17
3. Försvara dig Herre, vers 18-23

¹En sång med visdom [hebr. maskil – en musikalisk eller litterär term, kan även betyda "en välskriven sång"]. Av (för) Asaf.

[Asaf var en av lovsångsledarna i templet på Davids tid, se 1 Krön 16:5. Hans namn betyder "en som samlar". Han anges som författare till tolv psalmer, se Ps 50 och Ps 73-83.]

Varför
Varför, Gud (Elohim), har du övergett oss (tycks det som) för alltid?
    [Ordet i hebreiskan är uttryck mer för en känsla än ett faktum av väldigt lång, oändlig tid]
    Varför är din rykande vrede vänd mot din fårhjord (flock av småboskap) på bete?
[Första sektionen inleds och avslutas med frågan "varför", se vers 11.]

²Kom ihåg din församling som du friköpt (hebr. kana) i forna tider,
    stammarna som du återlöst som ett arv,
Sions berg [tempelberget i Jerusalem] där du bodde.
     ³Lyft upp dina steg (gå) till dessa eviga ruiner.
    En fiende har gjort allt detta onda mot helgedomen.

⁴[Vers 4-9 beskriver hur templet i Jerusalem förstörs:]
Dina motståndare har vrålat inuti din mötesplats.
    Där har de satt upp sina egna tecken (fälttecken, flaggor) som tecken.

[Guds mötesplats är arken i det allra heligaste längst in i tabernaklet, dit fick ingen gå in utom översteprästen en gång om året. Mötesplatsen kan även syfta på rökelsealtaret precis utanför förhänget till det allra heligaste som stod längst in i det heliga där prästerna tjänstgjorde dagligen. Oavsett exakt var så är betydelsen att de har vanhelgat templet. Ordet för tecken syftar troligtvis på militära fältflaggor, se 4 Mos 2:12. Samma ord används i vers 9 i samband med profeter. Guds närvaro uppenbarades genom profeterna, se Jes 38:7-8; 20:3.]

⁵Det verkade som om yxor höjts
    bland tätt stående träd (tät träddunge).
    [Templets förstörelse liknas vid hur skogshuggare fäller träd.]
⁶De slår ner alla snidade verk där
    med yxa och hammare.
    [Vandaliserar och förstör alla ornament i templet.]
⁷De har satt ditt tempel i brand och bränt ner det till grunden.
    De har vanhelgat boplatsen för ditt namn.
⁸De säger i sina hjärtan: Låt oss fullständigt fördärva.
    De har satt eld på alla Guds (Els) mötesplatser i landet.

⁹Vi kan inte se våra tecken [samma ord som i vers 4].
    Ingen profet finns mer
    och ingen ibland oss som vet för hur länge.

[Versen kan antyda viss ironi. Före och direkt efter år 586 f.Kr. när templet förstördes av Babylonierna profeterade Jeremia om att fångenskapen skulle vara i 70 år, se Jer 25:11.]

¹⁰Hur länge, Gud (Elohim), ska dina motståndare få häda?
    Ska dina fiender få smäda ditt namn för evigt?
¹¹Varför drar du undan (tillbaka) din hand, ja, din högra hand (makt)?
    Dra fram den ur manteln [den ficka i famnen där manteln är dubbelvikt] – fullända (stoppa, förgör) [fienderna]!

[Herrens högra hand är en symbol på Guds egen omnipotenta, allsmäktiga styrka. Här önskar psalmisten att Gud öppet ska visa sin styrka.]

Gud har verkat tidigare
¹²Men Gud (Elohim), min kung sedan urminnes tid,
    som arbetar [kontinuerligt] med frälsning på jorden (i hela världen).
¹³Du delade havet [Röda havet] med din styrka.
    Du krossade sjömonstrens (hebr. tannin) [drakarnas] huvuden på (mot, i) vattnet. [Ordet används om stora havsdjur, se 1 Mos 1:21. Här syftar det på farao och Egyptens ledare.]
¹⁴Du krossade Leviatans [sjöodjurets, se Job 41:1] huvuden
    och gav honom till mat åt öknens inbyggare.
¹⁵Du öppnade källor och bäckar.
    Du torkade ut ständigt rinnande floder.
¹⁶Dagen är din, natten är också din.
    Du har skapat ljusbärare [ljus; stjärnor, månen, se 1 Mos 1:14] och solen.
¹⁷Du har utstakat alla jordens gränser.
    Du har skapat sommar och vinter.

Försvara dig Herre
¹⁸Kom ihåg detta, hur fienden har hånat Herren (Jahveh)
    och hur dåraktiga människor har smädat ditt namn.
¹⁹Låt inte din turturduvas liv (själ) bli given till vilddjuren.
    Glöm inte bort dina plågades liv för alltid (som det känns). [Samma ord som i vers 1.]
²⁰Betrakta (respektera, akta) förbundet;
    eftersom de mörka platserna i landet är fulla av ondskans inbyggare.
²¹Låt inte de förtryckta falla tillbaka i skam (förvirring).
    Låt den fattige och förtryckte prisa ditt namn.
²²Res dig upp, Gud (Elohim)! Plädera för din egen skull (försvara din egen sak).
    Kom ihåg hur dårarna smädar dig hela dagen lång.
²³Glöm inte bort rösten (ljudet, larmet) från dina fiender,
    deras uppror (kaoset bland dem som reste sig upp emot dig) som fortsätter att stiga (öka utan avbrott).

Tillbaka upp

---

Ords 12:11

¹¹Den som brukar sin jord får överflöd av mat,
    men den som springer efter (söker, följer) tomhet (fantiserar om lättförtjänta pengar) saknar förstånd.

Tillbaka upp

---

Luk 9:51-10:12

FRÅN GALILEEN TILL JERUSALEM (9:51-19:27)
⁵¹När tiden började närma sig (dagarna höll på att fullbordas) för Jesus att lyftas upp, vände han sitt ansikte mot Jerusalem fast besluten att gå dit upp.

[Jesus börjar nu röra sig mot Jerusalem. Det är fortfarande tre månader kvar tills han rider in i Jerusalem, men från och med nu är siktet inställt på slutfasen i hans tjänst här på jorden. Ordet "lyftas upp" kan både syfta på att "gå upp" till Jerusalem och att "fara upp till himlen". I Apg 1:2, 11, 22 använder Lukas ett snarlikt ord för Jesu himmelsfärd och det är troligt att det syftar på det här också. Trots att Jesus har lidandet och korset framför sig, fokuserar han inte på det, utan på slutmålet då han åter ska få vara med sin Fader i himlen!]

Vy över området Samarien från staden Samaria.

⁵²Han sände ut budbärare framför sig. De gav sig av och gick in i en samarisk by för att förbereda hans ankomst [ordna med mat och övernattning]. ⁵³Men där välkomnade man inte honom eftersom man förstod att han var på väg mot Jerusalem.

[Konflikten mellan samarierna och judarna gällde om det var på det samariska berget Gerizim eller i Jerusalem man skulle tillbe. Att passera igenom Samarien för att tillbe i Jerusalem var inte populärt bland lokalbefolkningen. Detta var anledningen till att många judar tog omvägen via Jordandalen till Jerusalem.]

⁵⁴När hans lärjungar Jakob och Johannes [brödraparet som Jesus kallade "åskans söner", se Mark 3:17] fick reda på detta sa de: "Herre, vill du att vi kallar ner eld från himlen som förgör dem [precis som Elia gjorde]?" [2 Kung 1:10-12] ⁵⁵Men Jesus vände sig om och tillrättavisade dem, ⁵⁶och de gick till en annan by [som välkomnade dem].

[Anledningen till att man vill kalla ner eld kan vara att i samma område i Samarien hade Elia blivit beskyddad från två angrepp genom att just kalla ner eld från himlen. Tredje gången man kommer emot honom ödmjukar däremot officeren sig och femtio män skonas, se 2 Kung 1:1-18. Jesus hade inte kommit för att döma världen utan för att ge människor en chans att omvända sig, se 2 Pet 3:9. Om bara några år kommer samme Johannes, som här ville förgöra staden, att predika evangeliet tillsammans med Filippus och Petrus, och skaror blir frälsta, se Apg 8:4-25.]

Lärjungaskapets krav
⁵⁷[Jesus håller på att välja ut sjuttio lärjungar som ska förbereda vägen för honom och bota sjuka och berätta att Guds rike är nära, se Luk 10:1-20. Jesus är tre månader från sin död och det här missionsuppdraget kommer att kräva fullständig överlåtenhet. Nedan följer tre exempel på kandidater, där den förste och den siste anmäler sig frivilligt, och Jesus måste pröva äktheten i deras överlåtenhet. På samma sätt som Elisha var tvungen att verkligen sätta Guds rike främst för att vara med Elia och ta del av den dubbla välsignelsen, kräver Jesus att hans blivande lärjungar sätter lärjungaskapet främst.]

1. Materiell försakelse
Medan de gick längs med vägen [mot Jerusalem], sa en man till honom: "Herre, jag vill följa dig vart du än går."
     ⁵⁸Jesus svarade: "Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har ingen plats där han kan vila sitt huvud."

[Till en början verkar inte svaret ha någon koppling till det mannen säger; han ville ju följa Jesus! Men Gud ser inte bara till det yttre utan till hjärtat, se 1 Sam 16:7. Det verkar som om mannen inte riktigt visste att lärjungaskapet skulle innebära att ge upp bekvämlighet och materiell trygghet.]

2. Inga ursäkter
⁵⁹Till en annan sa Jesus: "Följ mig!" Men mannen svarade: "Herre, låt mig först gå och begrava min far."
     ⁶⁰Då sa Jesus: "Låt de döda begrava sina döda, men gå du och förkunna Guds rike."

[Den judiska begravningen skedde i två steg. Så fort som möjligt, helst samma dag, begravdes den döde i en gravkammare. Familjen höll sedan en sju dagars sorgeperiod, följt av trettio dagar av mindre intensiv sorg. Inte förrän ett år senare ansvarade äldste sonen för att flytta benen till en s.k. benkista. Det är ytterst osannolikt att Jesus skulle träffat på den här äldste sonen de få timmarna innan hans far var begravd, i stället är det någon gång efter den första begravningen. Vad mannen egentligen säger är att han ber om uppskov på kanske upp till elva månader innan han tänker följa Jesus. Då är det försent, Jesus är redan uppstånden och det här missionsuppdraget avslutat.]

3. Högsta prioritet
⁶¹En annan man sa: "Herre, jag vill följa dig, men låt mig först ta farväl av dem där hemma."
     ⁶²Jesus svarade: "Den som ser sig om när han har satt sin hand till plogen, han passar inte för Guds rike."

[Här finns ännu en likhet med Elishas kallelse, där Elia tillät honom säga farväl till sin familj, se 1 Kung 19:20. Men här ser vi att Jesu kallelse är mer radikal än den mest radikale profeten på Gamla testamentets tid.]

Jesus sänder ut de sjuttio
¹Efter detta utsåg Herren sjuttio andra [förutom de tolv, se Luk 9:2] och sände ut dem framför sig två och två till varje stad och plats dit han själv skulle komma. [Vissa handskrifter har sjuttiotvå i stället för sjuttio.] ²Han sa till dem: "Ja, skörden är stor (riklig), men arbetarna är få. Bönfall därför skördens Herre att han ska sända (skulle driva) ut arbetare till sin skörd.

[Det grekiska verbet deomai innebär att vädjande be (för ett stort personligt behov), se även Luk 4:31; 8:24. Verbet deo betyder 'att binda/klistra ihop'. Här finns en antydan om att den som ber kopplar ihop sig med bönesvaret för att få se det förverkligat. Tidigare hade de tolv sänts ut, se Luk 9:1-6, nu sänds fler ut för att bärga in skörden. Det grekiska ordet för 'sända ut' är ekballo som ordagrant betyder 'att driva/kasta ut'. Även de som redan är kallade behöver förnyad glöd och iver i sitt uppdrag att gå ut på fälten.
    I Matt 9:37-38 återfinns samma fras som här, men med en liten nyansskillnad. I Matteus står det "sända ut arbetare" medan Lukas har "arbetare sända ut" (gr. ergates ekballo). Detta skrivsätt betonar arbetarna lite mer än själva sändandet, som sedan återges mer i detalj i vers 3-12.]

Sandal på en staty från Rom, omkring 31 f.Kr. - 14 e.Kr. Kan ses på Metropolitan Museum of Art i New York.

³Gå! Se, jag sänder iväg (sänder ut – gr. apostello) er som lamm mitt ibland vargar (i vargars mitt/centrum). [Matt 10:16] ⁴Ta inte med börs [med pengar], eller lädersäck [med proviant och packning] eller [ett extra par] sandaler. [Uppdraget att förbereda min ankomst är brådskande, fördröj varken avresan eller färden.] Hälsa inte på någon längs med vägen. [En dåtida hälsning var inte bara några ord och en vink utan en omständlig procedur som innehöll kramar och pussar, och fördröjde resan.]
     ⁵När ni kommer in i ett hus, säg då först: 'Frid över detta hus (denna familj).' [Fridshälsningen var antagligen: 'frid vare med er', se 1 Sam 25:6. Även Jesus hälsade lärjungarna med den frasen i övre rummet, se Joh 20:19.] ⁶Om där bor en fridens man ska er frid vila över honom, annars ska den återvända till er. ⁷Stanna i det huset och ät och drick det ni får, för arbetaren är värd sin lön. Flytta inte från hus till hus [och jämför och försök hitta det bästa].
     ⁸När ni kommer till en stad där man tar emot er, ät då det som sätts fram [utan att oroa er för om maten förberetts enligt fariséernas alla renhetslagar, se Matt 7:18]. ⁹Bota de sjuka som finns där [i staden] och säg till folket: 'Guds rike är nära er.' [Guds rike beskriver Guds kungavälde som inte är begränsat till en plats, utan är överallt där kungens befallningar råder. Jesus – Konungen, och hans rike är nära när hans vilja sker. Rent fysiskt var han också nära och skulle snart komma in till staden, se Luk 10:1.]
     ¹⁰Men om ni kommer till en stad där man inte tar emot er, gå då ut på gatorna och säg: ¹¹'Även dammet från er stad som kommit på våra fötter borstar vi av för att vittna mot er. Men ni ska veta det att Guds rike är nära.' ¹²Jag säger er [mina lärjungar]: Sodom ska på den dagen få det lindrigare än den staden. [Sodom var känd för sin synd, 1 Mos 19:1-29. För den stad, som inte tar emot ett av dessa trettiofem par som sändes ut, väntar en större dom vid tidsålderns slut, se Matt 10:15.]

Tillbaka upp