Hem

Bibeln på ett år

Nästa dag

Helbibel - tisdag 24/3

5 Mos 2:1-3:29, Ps 67:1-8, Ords 11:27, Luk 6:12-38

5 Mos 2:1-3:29

Vandringen i öknen
1Sedan [äntligen, efter 38 års vandring] vände vi och vandrade in i öknen längs vägen till Vasshavet (Röda havet), så som Herren (Jahveh) hade talat till mig, och vi gick runt berget Seir [sydväst om Döda havet; bergsplatån där Edom ligger] många dagar.
     2Och Herren (Jahveh) talade till mig och sa: 3"Ni har gått runt detta berg länge nog, vänd norrut. 4Och befall folket och säg att det är dags att gå över gränsen till era bröder, Esaus söner som bor i Seir, och de ska bli rädda för er, därför ska ni vara vid gott mod. 5Ge er inte in i strid med dem, för jag ska inte ge er av deras land, nej, inte ens så mycket som en fotsula kan trampa på, eftersom jag har gett Seir [landet Edom] till egendom åt Esau. 6Ni ska köpa mat av dem för pengar (silver) och ni ska äta, och ni ska även köpa vatten av dem för pengar (silver) så att ni kan dricka. 7För Herren din Gud (Jahveh Elohim) har välsignat dig i allt arbete som dina händer utför, han känner till (är intimt förtrogen med) din vandring i denna stora öken. Dessa 40 år har Herren er Gud (Jahveh Elohim) varit med er, ingenting har fattats er (ni har inte saknat något)."
     8Så vi gick vidare från våra bröder, Esaus söner som bor i Seir, från Aravas väg, från Eilat och från Etsjon-Gever. Och vi vände och tog vägen genom Moabs öken.

[Etsjon-Gever var en hamnstad i Edom vid norra kusten av Aqabaviken (Röda havet) i regionen kring Eilat/Aqaba, kanske Korallön. Det var Salomos huvudsakliga hamn för världsvid handel, se 1 Kung 9:26.]

9Och Herren (Jahveh) sa till mig: "Angrip inte Moab och börja inte strida med dem, för jag ska inte ge dig av hans land som besittning eftersom jag har gett Ar [stad i Moab; betecknar här även hela området] till Lots söner till besittning. 10Eméerna ["skräck-folket"] bodde där tidigare, ett stort folk, många och resliga som anakiterna, 11dessa räknas även som Refaim, liksom anakiterna, men moabiterna kallar dem eméer. [Namnet på folkslaget eméerna är pluralformen av ordet för skräck (hebr. ejmah). Det var ett fruktat folk, se även 1 Mos 14:5.] 12I Seir [sydöst om Döda havet i Edom] bodde tidigare horéerna (ordagrant: "grottinvånare" – hebr. chori), men Esaus söner besegrade dem och de förgjorde dem som var före dem och bodde där i deras ställe som Israel gjorde mot landet som han besatt, som Herren (Jahveh) gav till dem. 13Nu, res er upp och gå över bäcken Zered." Och vi gick över bäcken Zered. [Zered betyder ´att beskära´. Zered är en dalgång mellan Moab och Edom som under vintern har ett vattenflöde som mynnar ut på östra sidan av Döda havet.]
     14Och dagarna då vi kom från Kadesh Barnea till dess vi kom över bäcken Zered var 38 år [jfr Joh 5:5], till dess hela generationen, alla stridsdugliga män, hade försvunnit (dött, förgåtts) från lägrets mitt, som Herren (Jahveh) svurit till dem. [4 Mos 14:20-23] 15Även Herrens (Jahvehs) hand var emot dem, för att utrota dem från lägrets mitt, till dess de var förgjorda.

16Så hände det när alla stridsdugliga män var förgjorda och döda från folkets mitt, 17att Herren (Jahveh) talade till mig och sa: 18"Idag är den dag då ni ska gå över Moabs gräns och Ar, 19och när ni kommer nära, mitt emot Ammons söner, ansätt dem inte och strid inte med dem, för jag ska inte ge er Ammons söners land som en besittning, eftersom jag har gett det till Lots söner som en besittning.
     20Det räknas också som ett Refaims land, Refaim bodde där tidigare men ammoniterna kallade dem Zamzumim, 21ett stort folk och många och resliga som anakiterna, men Herren (Jahveh) förgjorde dem framför dem och de besegrade dem och bodde där i deras ställe, 22som han gjorde för Esaus söner som bor i Seir när han förgjorde horéerna framför dem och de övervann dem och bodde i deras ställe till denna dag. [Se vers 12.] 23Och avimeerna som bodde i byarna så långt bort som Gaza, kaftoreerna som kom ut från Kaftor förgjorde dem och bodde i deras ställe.

Sichon, kungen i Chesbon, besegras
24Res er upp, fortsätt er resa och gå över Arnons dal, se, jag har gett amoréen Sichon i er hand, Cheshbons kung och hans land, börja att besätta landet och ta strid mot honom." 25[Herren fortsätter att tala till Mose:] "Idag ska jag börja lägga skräck för dig och fruktan för dig över folken som är under alla himlarna, som när de hör om er ska darra och vara i ångest på grund av er."
     26Och jag sände budbärare ut från Kedemots öken till Sichon, Chesbons kung, med ord om fred och sa: 27"Låt mig gå genom ditt land på en bred väg, jag ska varken vika av till höger eller till vänster. 28Du ska sälja mat till mig för pengar (silver) så att jag kan äta, och ge mig vatten för pengar (silver) så att jag kan dricka, låt mig bara passera på mina fötter, 29som Esaus söner som bor i Seir och moabiterna som bor i Ar gjorde för mig, till dess jag går över Jordan in i landet som Herren vår Gud (Jahveh Elohim) gett oss." 30Men Sichon, Chesbons kung, skulle inte låta oss gå förbi honom, för Herren din Gud (Jahveh Elohim) hade förhärdat hans ande och gjort hans hjärta styvnackat för att han skulle ge honom i din hand, som det har visat sig idag.
     31Och Herren (Jahveh) sa till mig: "Se, jag har börjat ge Sichon och hans land framför dig, börja att besätta hans land."
     32Sedan kom Sichon ut mot oss, han och hans folk till strid i Jahats. 33Och Herren vår Gud (Jahveh Elohim) överlämnade honom framför oss och vi slog honom och hans söner och hela hans folk. 34Och vi tog alla hans städer vid den tiden och ödelade (förintade – hebr. charam) varje stad fullständigt, männen och kvinnorna och de små, vi lämnade inte kvar någon (vi lät ingen leva). 35Bara boskapen tog vi som byte till oss själva med det tillspillogivna i städerna som vi tog. 36Från Aroer som ligger på gränsen till Arnons dal och från staden som är i dalen ända till Gilead, fanns inte en enda stad som var för hög [hög mur – ointaglig] för oss, Herren vår Gud (Jahveh Elohim) överlämnade alla framför oss. 37Det var bara Ammons söners land ni inte kom nära – hela området längs floden Jabbok och städerna i bergsbygden, precis som Herren vår Gud (Jahveh Elohim) befallt oss [att inte inta dessa].

Og, kungen i Bashan, besegras
1Sedan vände vi och gick vägen upp till Bashan, och Og, Bashans kung, kom ut emot oss, han och hela hans folk till strid i Edreij. 2Och Herren (Jahveh) sa till mig: "Frukta inte för honom för jag har gett honom och hela hans folk och hans land i din hand, och du ska göra mot honom som du gjorde mot Sichon, amoréernas kung, som bodde i Cheshbon." [4 Mos 21:33-35]
     3Så Herren vår Gud (Jahveh Elohim) gav även Og, Bashans kung, i vår hand och hela hans folk och vi slog honom till dess ingen överlevande fanns kvar. 4Och vi tog alla hans städer vid den tiden – det fanns inte en stad som vi inte tog från dem – 60 städer, hela Argovs område, Ogs kungarike i Bashan. 5Alla dessa var befästa städer med höga murar och med bomförsedda dubbelportar [port i dual-form], förutom [dessa städer tog vi] väldigt mycket landsbygd (byar utan murar – hebr. perazi). 6Och vi förgjorde dem fullständigt [5 Mos 20:15-18; Jos 6:17] som vi gjorde med Sichon, Cheshbons kung, vi förgjorde alla städer, män, kvinnor och små. 7Men all boskap och allt tillspillogivet i städerna tog vi som byte till oss själva.
     8Och vi tog landet på den tiden ur handen på amoréernas två kungar som var bortom Jordan från Arnons dal [i söder] till berget Hermon 9– det Hermon [i norr] som sidonierna kallar Sirion och amoréerna kallar Senir – 10alla städer på slätten och hela Gilead och hela Bashan till Salcha och Edreij, städerna i Ogs kungarike i Bashan. 11För bara Bashans kung Og var kvar av Refaims kvarleva [1 Mos 14:5]. Ja [se, notera – detta är anmärkningsvärt], hans säng var en säng av järn. Finns den inte i Ammons söners Rabbah [nuvarande staden Amman i Jordanien, som ett museiföremål]? [Sängens storlek var också spektakulär:] Längden var 9 alnar [4,1 meter] och bredden var 4 alnar [1,8 meter], efter en mans aln.

[Järn var ovanligt vid den här tiden under sena bronstiden. Det tillsammans med sängens storlek var anledningen till att den uppmärksammas. Måttet en aln (hebr. ammah) härstammar från längden på en mans underarm; avståndet mellan armbågen och långfingret – ca 45 cm. Det finns även en längre kunglig aln som är 52 cm, men eftersom det uttryckligen står "en människas aln" här är det den kortare alnen som refereras till här.]

Landet delas
12Vi besatte detta land vid den tiden, från Aroer som ligger vid Arnons dal och hälften av Gileads bergsland, och dess städer gav jag till rubeniterna och gaditerna. 13och resten av Gilead och hela Bashan, Ogs kungarike, gav jag till halva Manasse stam, hela Argovs område, hela Bashan som kallas Refaims land. 14Jair, Manasses son, tog hela Argovs område till gränsen mot geshureerna och machaeerna, även Bashan och uppkallade det efter sitt eget namn Chavot Jair, till denna dag. 15Och till Machir gav jag Gilead. 16Och till rubeniterna och till gaditerna gav jag från Gilead ända till Arnons dal, mitten av dalen som en gräns ända till Jabboks flod som är gränsen mot Ammons söner, 17även Arava, Jordan är dess gräns från Kinneret [Gennesarets sjö] ända till Aravahavet, det Salta havet [Döda havet] under Pisgas sluttningar österut.

Förberedelser för att inta landet
18Och jag befallde dig vid den tiden och sa: "Herren er Gud (Jahveh Elohim) har gett er detta land till besittning, ni ska gå över beväpnade framför era bröder, Israels hus, alla stridsdugliga män, 19men era hustrur och era små och er boskap, jag vet att ni har mycket boskap, ska förbli i era städer som jag har gett er, 20till dess Herren (Jahveh) ger vila åt era bröder, precis som åt er och de också besitter landet som Herren er Gud (Jahveh Elohim) har gett dem på andra sidan Jordan, sedan ska ni återvända, var och en till sin besittning som jag har gett er."

Mose får inte gå in i landet
21Och jag befallde Josua vid den tiden och sa: "Dina ögon har sett allt som Herren din Gud (Jahveh Elohim) har gjort mot dessa två kungar, så ska Herren (Jahveh) göra mot alla kungariken när du går över. 22Ni ska inte vara rädda (frukta) för dem, för Herren er Gud (Jahveh Elohim), han är den som strider för er."
     23Och jag bad (vädjade om oförtjänt nåd – hebr. chanan) till Herren (Jahveh) vid den tiden och sa: 24"Herre (Adonai), Herre (Jahveh), du har börjat att visa din tjänare din storhet och din starka (mäktiga) hand, för vilken gud (hebr. el) finns i himlarna eller på jorden som kan göra det du gör och dina mäktiga gärningar? 25Låt mig gå över, jag ber dig, och se det goda land som finns på andra sidan Jordan, den goda bergsbygden och Libanon."
     26Men Herren (Jahveh) var vred på mig för er skull och lyssnade inte på mig och Herren (Jahveh) sa till mig: "Det räcker, tala inte mer med mig om denna sak. 27Gå du upp till toppen av Pisga och lyft upp dina ögon västerut och norrut och söderut och österut och se med dina egna ögon, för du ska inte gå över denna Jordan. 28Men utmana Josua och uppmuntra honom och styrk honom, för han ska gå över framför folket och han ska se till att de ärver landet som du har sett." 29Så vi förblev i dalen mitt emot Beit Peor.

Ps 67:1-8

Psalm 67 – En bön om Guds välsignelse

Föregående psalm avslutades med frasen "välsigna Gud". Psalm 67 tar vid med en önskan om Herrens välsignelse. I den prästerliga välsignelsen i 4 Mos 6:24-25 var det prästen som välsignade folket, här är det folket som ber denna bön. Önskan är att Guds välsignelse ska bli känd i hela världen genom Israels folk, se 1 Mos 12:3.

Författare: Okänd, grekiska översättningen anger David.

Struktur: Psalmen har en kiastisk struktur med en refräng som återkommer två gånger.

A Välsigna oss, vers 2-3
  B Refräng, vers 4
    C Guds omsorg om alla jordens folk, vers 5
  B´ Refräng, vers 6
A´ Du har välsignat oss, vers 7-8

1Till (för) ledaren. [Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se Upp 22:16 och inledningen till Psaltaren.]

Till stränginstrument, en psalm [sång ackompanjerad på strängar], en sång.

[Den grekiska översättningen Septuaginta har tillägget "för ändens tid" och att det är David som är författare.]
-
2Gud (Elohim) är nådig (visar sin oförtjänta kärlek) mot oss och välsignar oss,
    han låter sitt ansikte skina över oss [kommer med sin närvaro]. [4 Mos 6:24-25]
Selah. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]
3För att tillkännage (uppenbara) dina vägar på jorden
    din frälsning (räddning, hjälp) bland alla hednafolk.

[Ofta används ordet selah som ett avbrott mellan två stycken. Här fungerar det istället som en mittpunkt för att binda ihop vers 2 och 3. Anledningen till bönen om Guds välsignelse förklaras i vers 3. Här finns bara ett verb som betyder att tillkännage och göra något begripligt och uppenbarat. De två saker som Gud vill uppenbara här på jorden hos alla folk är sina vägar och sin frälsning. Vägar har att göra med Guds förordningar och hur vi ska leva våra liv. Det hebreiska ordet för frälsning här är jeshua, det hebreiska namnet på Jesus, vilket pekar på var vår frälsning finns.]
4[Refräng:]
Låt folken tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänna] dig, Gud (Elohim),
låt alla folken prisa (bekänna, tacka) dig!
5[Kiasmens centrum och psalmens huvudbudskap:]
Låt alla folk vara glada och jubla (sjunga av fröjd, ropa högt i triumf),
    för du härskar över (och ska döma) folken med rättvisa,
och leder folken på jorden.

Selah. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]
6[Refräng:]
Låt folken tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänna] dig, Gud (Elohim),
låt alla folken prisa (bekänna, tacka) dig!
7Jorden har gett (har varit och är generös med) sin gröda (all slags skörd),
    må Gud (Elohim), vår egen Gud (Elohim) välsigna oss [det judiska folket].
8Må Gud (Elohim) välsigna oss och låt hela jorden,
    till dess yttersta gräns, frukta (vörda, respektera) honom.

Ords 11:27

27Den som ihärdigt (flitigt, omsorgsfullt; som första prioritet) söker det goda
    får [Guds och människors] favör (gillande, godkännande),
men den som frågar efter (flitigt söker; kräver; tar sin tillflykt till) det onda,
    kommer själv att få det över sig [Ords 5:22; Ps 7:17].

Luk 6:12-38

De tolv apostlarna
12Vid den tiden [någon gång då han verkade i Galileen] gick Jesus upp på ett berg för att be, och tillbringade hela natten i bön till Gud. 13När det blev dag samlade han sina lärjungar (följare), och bland dem valde han ut tolv, som han kallade apostlar (sändebud, ambassadörer):
14Simon, som han också gav namnet Petrus,
    och hans bror Andreas,
    och Jakob,
    och Johannes,

och Filippus,
    och Bartolomeus [även kallad Natanael],
     15och Matteus,
    och Tomas [hebreiskt ord som betyder "tvilling"; Joh 20:24-29],

och Jakob, Alfeus son,
    och Simon, som kallades seloten [ordagrant "den hängivne, ivrige, fanatiske" och antyder att han var med i den judiska motståndsrörelsen mot Romarriket innan han blev en Jesu lärjunge],
     16och Judas, Jakobs son, [vars efternamn var Taddeus, se Matt 10:3]
    och Judas Iskariot, han som blev förrädare.

[Tre grupper framträder när apostlarna räknas upp. Simon, Filippus och Jakob nämns alltid som första namn i varsin grupp, se Matt 10:1-4; Mark 3:16-19; Apg 1:13. Jesus kallar nu de tolv lärjungarna för apostlar. Lukas är den evangelieförfattare som flitigast använder denna titel på de tolv. En lärjunge är någon som följer och undervisas av sin lärare och blir mer och mer lik honom, se Mark 1:17. En apostel är en lärjunge som är utsänd som en ambassadör för att representera sin mästare. De tolv var fortfarande Jesu lärjungar, men blev nu också hans sändebud. De tolv apostlarna har en särställning eftersom de var kallade av Jesus själv att vara ögonvittnen och sprida hans ord, se 1 Kor 9:1; Mark 3:14. Den allmänna apostlatjänsten finns även i dag som en av de fem tjänstegåvorna, se Ef 4:11; Upp 2:2.]


SLÄTTPREDIKAN (6:20-49)
17[Följande predikan har kommit att kallas Slättpredikan. Den har många likheter med Bergspredikan i Matt 5-7 och båda hölls i samma region ganska tidigt i Jesu tjänst. I området kring Gennesarets sjö finns både berg och slätter i bergslandskapet, så "slätten" och "berget" kan referera till samma plats. Då som nu var det vanligt att lärare upprepade viktiga delar av sin undervisning vid flera tillfällen. Troligast är dock att det är samma predikan, med den skillnaden att Matteus och Lukas väljer att betona olika delar.
    Det som är speciellt med Lukas redogörelse är uppdelningen kring talet fyra. Han väljer att ta med fyra välsignelser och fyra verop, se vers 20-26. Centralt finns fyra bud som handlar om att älska och fyra praktiska exempel på hur man älskar sin fiende, se vers 27-30. Predikan avslutas med fyra liknelser, se vers 39-49. Talet fyra som används om de fyra väderstrecken symboliserar ofta hela jorden. Denna uppdelning kring fyra förstärker Lukasevangeliets fokus på att Jesu budskap gäller hela världen. Matteus, som riktar sig till judarna, väljer att ta med fler exempel från Moseböckerna.
    Även efterföljande händelser pekar på att det är samma predikan. Båda evangelierna skriver om helandet av en officers tjänare, se Luk 7:1-10; Matt 8:5-13. Att de tolv kallas just före Slättpredikan här i Lukas, medan Matteus lägger den händelsen senare, i kapitel 10 efter Bergspredikan, kan antyda att det är olika predikningar. Det är dock inte ovanligt att Matteus har en mer tematisk framställning och då kopplar han ihop bönen om arbetare till skörden med bönesvaret i nästa vers när lärjungarna kallas, se Matt 9:38-10:1.]

Jesus kom ner [från berget] tillsammans med dem [de tolv] och stannade på ett ställe på slätten. Där var en mängd lärjungar till honom, och en stor folkmassa från hela Judeen och Jerusalem [i söder] och från kustlandet vid Tyros och Sidon [i väst] 18hade kommit för att lyssna på honom och få sina sjukdomar botade. De som plågades av orena andar blev hjälpta, 19och hela hopen försökte röra vid honom, för det utgick ständigt kraft från honom, och han helade alla.

Välsignelser och verop
20[Jesus börjar tala till sina lärjungar, men riktar sig även till hela folket, se Luk 6:18; Luk 7:1.] Han lyfte upp sina ögon och såg på sina lärjungar och sa:
"Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda) är ni [mina lärjungar] som är fattiga [utan egen rikedom, inflytande och ära här i världen],
    för er tillhör Guds rike.

[Här används inte futurum, utan presens – Guds rike där Guds lagar råder är tillgängligt just nu. I Matt 5:3 finns även en andlig dimension av att vara fattig där man är en 'andlig tiggare' som är helt beroende av Gud i allt.]

21Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda) är ni [mina lärjungar] som hungrar nu,
    för ni ska bli mättade.

Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda) är ni [mina lärjungar] som gråter nu,
    för ni ska skratta.

22Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda) är ni [mina lärjungar] när människor hatar (föraktar, avskyr) er,
    och stöter bort er och smädar er och gör ert namn avskytt, på grund av Människosonen.
     23Gläd er på den dagen och dansa av glädje (en överväldigande glädje som gör att det inte går att sitta still),
        för er lön i himlen är stor. På samma sätt gjorde ju deras fäder med profeterna.
24[Motsatsen till välsignelse är ofta förbannelse, men här ser vi Jesu medlidande och kärlek när han uttrycker sin förtvivlan i fyra parallella verop.]
Men ve er [uttryck för intensiv förtvivlan] som är rika (nu lever i materiellt överflöd),
    för ni har redan fått er tröst (hjälp, uppmuntran, befrielse).

[Ordet paraklesis används här och är samma ord som beskriver den helige Ande. Den som satt sin tillit till pengar söker sin tröst och hjälp från världens ande i stället för från Guds Ande.]

25Ve er [uttryck för intensiv förtvivlan] som är mätta nu,
    för ni ska hungra.

Ve er [uttryck för intensiv förtvivlan] som skrattar nu,
    för ni ska sörja och gråta.

26Ve er [uttryck för intensiv förtvivlan], när alla (kategorier av) människor talar väl om er,
    för på samma sätt gjorde ju deras fäder med de falska profeterna."
Älska era fiender
27[I vers 27-28 ges fyra parallella synonyma bud: att älska, göra gott, välsigna och be för dem som hatar dig. Det är tydligt att kärleken inte är en känsla utan ett viljebeslut som tar sig uttryck i konkreta handlingar.]

"Men till er som lyssnar [kontinuerligt på mig] säger jag:
Älska era fiender [visa alltid dem som är öppet fientliga osjälvisk och utgivande kärlek],
    gör gott mot dem som hatar er [behandla dem alltid väl, se Matt 5:44].
28Välsigna (tala väl om) dem som förbannar [uttrycker avsky genom att nedkalla en dom över] er
    och be för dem som skymfar (hotar, förorättar; falskt anklagar) er.
    [Ordagrant: 'be runtomkring dem', dvs. omringa dem med bön så de inte utför sina hot utan omvänder sig.]
29[Jesus ger i vers 29-30 fyra praktiska exempel på hur man kan visa sin fiende osjälvisk och utgivande kärlek. De fyra punkterna är väl strukturerade där ett verb som beskriver en ond handling följs av den troendes respons. Genom alla tider har 'fäkta eller fly' gällt i mötet med sin fiende. Här visar Jesus på en ny väg: Stå kvar och gör fienden förundrad! Se även Rom 12:20-21.]
Slår någon dig [föraktfullt] på ena kinden,
    [så] vänd (håll) också fram den andra.

[I Matt 5:39 står det att det är den 'högra kinden'. Det är nästintill omöjligt för en högerhänt person att framifrån slå någon på den högra kinden med ett knytnävsslag. Man kan bara slå den andres vänstra kind. Detta antyder att det troligen inte är ett vanligt knytnävsslag som avses, utan ett föraktfullt slag med ovansidan av en öppen högerhand mot någons högra kind.]

Och tar någon ifrån dig manteln [ytterklädnaden],
    [så] hindra honom inte från att ta underskjortan (tunikan) också. [Klä av dig helt naken!]
[Om man inte kunde betala tillbaka ett lån kunde manteln tas som pant, men måste lämnas tillbaka före solnedgången, se 2 Mos 22:26-27. Att då inte bara ge ifrån sig manteln utan också börja ta av sig sina underkläder där i rätten skulle förvåna. Nakenhet var tabu inom judendomen och skammen föll mindre på den som var naken än på dem som såg den eller var orsak till den, se 1 Mos 9:20-27.]
30Åt var och en som ber dig – ge!

[Grekiskan har här liksom i vers 29 Jesu uppmaning sist i meningen. Ge åt alla som frågar eller begär något, men inte alltid allt de frågar efter, se 2 Thess 3:6-13; Fil 1:9-11; 1 Joh 4:1; 2 Joh 1:10-11.]

Och om någon tar [stjäl – ordagrant: lyfter/bär bort] det som är ditt,
    [så] kräv det inte tillbaka [från honom]."
Den gyllene regeln
31[Denna vers har kommit att kallas "den gyllene regeln", men Jesus var inte den förste att formulera en sådan tanke. De som lyssnade till Jesus måste ha känt till den store rabbinen Hillel som många år tidigare hade sammanfattat Mose undervisning med orden: "Gör inte mot din nästa vad du själv hatar. Detta är hela Torah – resten är kommentarer." Jesu uppmaning innehöll inte något förbud. Det är stor skillnad mellan att undvika att göra ont och att aktivt sätta sig in i en annan människas situation och göra gott! Den gyllene regeln tvingar oss att ställa frågan: "Hur skulle jag själv vilja bli bemött i min medmänniskas ställe?"]

"Det ni vill att andra ska göra för er,
    det ska ni göra för dem.

32[Ordagrant: "Och precis som ni vill/önskar att människorna skulle göra för er, gör så för dem." Med tre exempel (att älska, göra gott och ge lån) utvecklar nu Jesus denna gyllene regel i vers 32-34. Det är inte svårt att vara vänlig och generös mot den som behandlar dig på samma sätt. Jesus visar på ett annat tillvägagångssätt som är helt i linje med Guds vilja och som han rikligen belönar, se vers 35 som också inleds med att upprepa dessa tre nyckelord.]

Anta att ni [bara] älskar dem som älskar er,
    förväntar ni er ett tack [belöning från Gud, se Matt 5:46] för det?
    Även syndare älskar ju dem som älskar dem.
33Anta att ni [bara] gör gott mot dem som gör gott mot er,
    förväntar ni er ett tack [belöning från Gud, se Matt 5:46] för det?
    Även syndare gör ju så.
34Anta att ni [bara] ger lån [med ränta] till dem som ni räknar med att få tillbaka från,
    förväntar ni er ett tack [belöning från Gud, se Matt 5:46] för det?
    Även syndare lånar ju ut till syndare och räknar med att få tillbaka samma [överenskomna] belopp.

35Nej, älska [istället] era fiender (de fientliga)
    och gör gott
    och ge lån utan att förvänta er (hoppas på) [att få] något tillbaka
    [utan att misströsta om någon eller känna förtvivlan över hur låntagaren hanterar hjälpen].
Då ska er lön (betalning för tjänsten; er gudomliga kompensation) bli stor, och ni ska bli den Högstes söner,
för han är god (nådig, välvillig, vänlig) mot de otacksamma och onda (de moraliskt fördärvade) [som orsakar bedrövelse, förargelse, problem och smärta].

36Var barmhärtiga (medkännande, medlidande),
    precis som er Fader är barmhärtig.


Frikänn och var frikostiga
37[Nu följer fyra uppmaningar i två par:]
Döm (särskilj – gr. krino) inte [var inte för snabba att besluta och kritisera andra],
    så att ni inte blir (skulle bli) dömda.
Fördöm inte [förklara ingen skyldig, döm inte ut någon]
    så att ni inte blir (skulle bli) fördömda.

Frikänn (förlåt; fria helt) [släpp det],
    så ska ni bli frikända (förlåtna; helt fria).

38Ge [gör det till en vana att vara generös],
    så ska ni få (så ska man ge åt er).
Ett gott (generöst) mått, [väl] packat,
    skakat och rågat (överflödande)
    ska man lägga (ge) i er famn [mantel].
För med det mått ni mäter [brukar använda],
    ska det [också] mätas upp åt er."
[På marknaden hälldes vetet i ett mått som man sedan skakade för att jämna till. Om försäljaren var generös fyllde han sedan på måttet ännu mer så att det flödade över. Köparen kunde använda sin "famn" (den övre delen av sin mantel) där det vida tyget naturligt formats som en urgröpt ficka med hjälp av bältet.]





Igår

Planer

Stäng  


Helbibel