Helbibel - fredag 13/3
4 Mos 19:1-20:29, Ps 56:1-14, Ords 11:8, Luk 1:1-25
4 Mos 19:1-20:29
Ritualer1Och Herren (Jahveh) talade till Mose och till Aron och sa:
Röda kvigan
Kravet enligt den judiska rabbinska tolkningen av denna text är att den röda kvigan inte får ha ett enda svart eller vitt hårstrå, alla måste vara röda.
[Offren av djur för att göra stänkelsevattnet var annorlunda än offren för synder och tacksägelse. Det var en hona (inte en hane som i alla andra offer), färgen var specificerad, den skulle dödas utanför lägret och mer material skulle kastas med in i offret. Denna text ingår i Torah-läsningen den sista sabbaten i månaden adar (infaller oftast i mars), just före pesach. Det är en av flera kopplingar till Jesus död utanför stadsmuren, se Heb 13:12.]
3Och ni ska ge henne till prästen Elazar och hon ska föras utanför lägret och hon ska slaktas framför hans ansikte. 4Och prästen Elazar [Arons son, se 4 Mos 3:2] ska ta av hennes blod med sitt finger och stänka hennes blod mot mötestältets öppning (bokstavligt: ansikte) sju gånger.
[Så från det östra området skulle prästen stänka i västlig riktning, mot altaret, där blodet i normala fall hälldes ut eller stänktes. Upprepningen sju gånger talar om fulländning. Flera andra offer, t.ex. försoningsdagen, har samma upprepning, se 3 Mos 16:14-19.]
5Och kvigan ska brännas framför hans ögon (i hans åsyn). Hennes skinn och hennes kött och hennes blod med hennes avskräde (slaktrester) ska brännas [allt ska brännas]. 6Och prästen ska ta cederträ [som är rödaktigt] och isop [som användes för att stänka blod] och karmosinrött [material – troligtvis garn färgat rött] och kasta det på den brinnande kvigan. [Här finns en koppling till Jesu död, se Ps 22:8.] 7Sedan ska prästen tvätta sina kläder och han ska bada sin kropp i vatten och efteråt ska han komma in i lägret och prästen ska vara [ceremoniellt] oren till kvällen. 8Och den som bränner henne ska tvätta sina kläder i vatten och bada sin kropp i vatten och ska vara oren till kvällen.
9Och en man som är ren ska samla ihop askan efter kvigan och lägga den utanför lägret på en ren plats, den ska vaktas (skyddas, bevaras) till stänkelsevatten till Israels söners församling, det är en rening från synd [3 Mos 4:3]. 10Och han som samlar ihop askan efter kvigan ska tvätta sina kläder och vara oren till kvällen, och det ska vara för Israels söner och främlingen som vistas bland dem, till en evig förordning (ordagrant "saker inristat").
Rening från orenhet – vid kontakt med död
11Den som rör vid något dött, även alla människors döda kroppar, ska vara oren i sju dagar. [Sju dagar är den vanliga perioden, se 3 Mos 12:2; 14:9; 15:13.] 12Den personen ska rena sig själv på den tredje dagen och den sjunde dagen och han ska vara ren. Men om han inte renar sig själv den tredje dagen och den sjunde dagen ska han vara (förbli) oren. 13Alla som vidrör det döda, också en död människas kropp, och inte renar sig själv har vanhelgat Herrens (Jahvehs) tabernakel. Den själen (människan) ska bli utrotad (avhuggen från) Israel, eftersom stänkelsevattnet inte stänktes mot honom, han ska vara (förbli) oren. Hans orenhet är fortfarande kvar på honom.
14Detta är undervisningen. När en människa dör i ett tält ska alla som kommer in i tältet och allt som finns i tältet vara orent i sju dagar. 15Och varje öppet kärl, som inte har något lock som sluter tätt över det (ordagrant: täckelse snörad tråd), är orent.
16Och alla som på ett öppet fält vidrör den som är slagen med svärd eller någon som är självdöd eller benen från en människa eller en grav, ska vara oren i sju dagar.
17Och för den orene ska de ta av stoftet (hebr. afar) som är bränt för rening från synd [3 Mos 4:3] och friskt (rinnande) vatten ska hällas över den i ett kärl.
[Här används inte ordet för aska (hebr. efer). Både aska och damm (hebr. avak) var slutresultatet av eld och att något krossades och kunde inte ge liv. Ordet afar knyter an till formandet av människan i 1 Mos 2:7 (från stoft). Den röda kvigans stoft (vers 2) kommer kunna ge nytt liv.]
18Och en ren person ska ta en isop och doppa den i vattnet och stänka det på tältet och på alla föremål och på människorna som varit där och på den som vidrört benet eller den slagne eller det döda eller graven. 19Och den rena personen ska stänka över den orena på den tredje dagen, och på den sjunde dagen ska han rena honom och han ska tvätta sina kläder och bada sig själv i vatten och ska bli ren vid kvällen. 20Men den man som är oren och inte renar sig själv, den personen (själen) ska utrotas (huggas av) från församlingens mitt eftersom han har vanhelgat Herrens (Jahvehs) helgedom. Stänkelsevattnet har inte stänkts mot honom. Han är oren.
21Och det ska vara en evig förordning (ordagrant "saker inristat") för dem, och han som stänker stänkelsevattnet ska tvätta sina kläder och han som vidrör stänkelsevattnet ska vara oren till kvällen. 22Och allt som en oren vidrör ska vara orent, och den själ (människa) som vidrör honom ska vara oren till kvällen.
Upproret vid Kadesh
1Och Israels söner, hela församlingen kom till öknen Tsin öken i den första månaden och folket bodde i Kadesh och Mirjam dog där och begravdes där.
2Och där fanns inget vatten till församlingen, och de samlade ihop sig mot Mose och mot Aron. 3Och folket grälade med Mose och talade och sa: "Det hade varit bättre om vi hade förgåtts när våra bröder förgicks inför Herren (Jahveh). 4Och varför har du fört Herrens (Jahvehs) församling till denna öken för att dö här, vi och vår boskap? 5Och varför har du låtit oss komma ut ur Egypten för att föra oss till denna onda plats? Det är ingen plats för säd eller fikon eller vin eller granatäpplen, och inte finns det något vatten att dricka."
6Och Mose och Aron gick från församlingen till öppningen på mötestältet och föll ner på sina ansikten, och Herrens (Jahvehs) härlighet visade sig för dem. 7Herren (Jahveh) talade till Mose och sa: 8"Ta staven och samla församlingen, du och din bror Aron, och tala till klippan inför deras ögon så att den ger ifrån sig vatten, och du ska frambringa vatten till dem ut ur klippan, så ska du ge församlingen och deras boskap att dricka."
9Och Mose tog staven inför Herrens (Jahvehs) ansikte, som han befallt honom. 10Och Mose och Aron samlade församlingen framför klippan och han sa till dem: "Lyssna nu ni upproriska, kan vi bringa fram vatten ur denna klippa?" 11Och Mose lyfte upp sin hand och han slog klippan med sin stav två gånger [istället för att tala till den, se vers 8], och rikligt med vatten forsade fram och församlingen och deras boskap drack. [Tidigare skulle Mose slå på klippan en gång, se 2 Mos 17:6. Jesus är klippan som redan är slagen en gång, se 1 Kor 10:4. Jesus liknas också med levande vatten, se Joh 4:10.]
12Och Herren (Jahveh) sa till Mose och till Aron: "Eftersom ni inte trodde mig och höll mig helgad i Israels söners ögon, därför ska ni inte föra denna församling in i det land som jag har gett dem."
[Jak 3:1. Orsaken till straffet var otro och att han inte höll Gud helig i Israels ögon, se 2 Sam 6:1-7. Även uttrycket "vi" kan antyda att Mose och Aron tog det på dem att ansvara för miraklet och inte ärade Gud. Att själv slå på klippan talar också om att göra något i egen kraft, se Jer 17:5. I allt detta som sker anas ilska och vrede från Moses och Arons sida, se vers 10. Även Miriams död, se vers 1, kan vara en orsak till Moses och Arons känslor, men det ska ändå inte få påverka hur de leder folket.]
13Detta är Merivas vatten där Israels söner grälade med Herren (Jahveh) och han blev helgad i dem.
Edom vägrar att låta israeliterna passera
14Och Mose skickade budbärare till Edoms kung:
"Så säger din bror Israel, du känner till alla våndor som har drabbat oss, 15hur våra fäder gick ner till Egypten och vi bodde i Egypten en lång tid, och egyptierna handlade illa mot oss och våra fäder. 16Och när vi ropade till Herren (Jahveh) hörde han vår röst och sände en ängel och förde oss ut från Egypten.18Och Edom sa till honom: "Ni ska inte gå genom mig, annars kommer jag ut med svärdet mot er."
Och se vi är i Kadesh, en stad precis vid din gräns. 17Låt oss passera, jag ber dig, genom ditt land. Vi ska inte gå genom fält eller genom vingårdar, inte heller dricka vatten från dina källor. Vi ska gå längs kungens huvudväg, vi ska inte vika av åt höger eller åt vänster förrän vi har passerat din gräns."
19Och Israels söner sa till honom: "Vi ska gå längs huvudvägen, och om vi dricker av ditt vatten, jag och min boskap, då ska jag ge dig betalt för det, "låt det inte vara någon sak (mellan oss)", låt mig endast passera igenom med mina fötter.
20Och han svarade: "Du ska inte gå igenom." Och Edom kom ut mot honom med mycket folk och med en stark (fast, säker, tapper) hand. 21Edom vägrade att ge Israel fri lejd genom sina gränser, därför vände Israel bort från honom.
Arons död
22Och de vandrade från Kadesh och Israels söner, hela församlingen, kom till berget Hor. 23Och Herren (Jahveh) talade till Mose och till Aron på berget Hor vid gränsen till Edoms land och sa: 24Aron ska samlas till sitt folk, för han ska inte gå in i det land som jag har gett till Israels söner eftersom han gjorde uppror mot mig vid Merivas vatten. 25Ta Aron och hans son Elazar och för upp dem på berget Hor. 26Och ta av Aron hans kläder och sätt dem på hans son Elazar. Och Aron ska samlas till sitt folk och ska dö där."
27Och Mose gjorde som Herren (Jahveh) befallt, och de gick upp på berget Hor inför hela församlingens ögon (i hela församlingens åsyn). 28Och Mose tog av Aron hans kläder och satte dem på hans son Elazar. Och Aron dog där på toppen av berget. Och Mose och Elazar kom ner från berget. 29När folket såg (förstod) att Aron hade dött, grät hela Israel över Aron i 30 dagar.
[Trettio på hebreiska är shloshim, och denna 30-dagars sorgeperiod kallas shloshim, se även 5 Mos 34:8. Den judiska begravningen skedde i två steg. Så fort som möjligt, helst samma dag, begravdes den döde i en gravkammare. Familjen höll sedan en sju dagars sorgeperiod (hebr. shiva), följt av trettio dagar av mindre intensiv sorg (shloshim). Ett år senare då kroppen ruttnat ansvarade den äldste sonen för att flytta benen från gravkammaren till en benkista. Se även 1 Mos 50:10; 1 Sam 31:13; Matt 8:22; Joh 11:19.]
Ps 56:1-14
Psalm 56 – Tro på GudDetta är den första av sex psalmer, alla är personliga böner av David, som inleds med hebreiska ordet Michtam. Det är anmärkningsvärt. Den judiska kulturen bygger på det gemensamma och de flesta psalmerna användes för unison sång. I dessa sex psalmer framträder en personlig Gud som berör det innersta hos psalmisten och som graverar sitt ord i hans hjärta, se Jer 31:33; 2 Kor 3:3.
Författare: David
Struktur:
1. Bön – rädda mig från mina fiender, vers 2-3
2. Förtröstan, vers 4-5
3. Fiendens handlingar, vers 6-7
4. Vädjan till Gud att agera, vers 8-10
5. Förtröstan, vers 11-12
6. Tacksägelse för befrielse, vers 13-14
"Den stumma duvan i fjärran." Av (för) David, en Michtam (en inristad, guldpläterad skrift värd att bevaras), när filistéerna grep honom i [Goliats hemstad] Gat. [1 Sam 21:10-15; Ps 34]
[Betydelsen av det hebreiska ordet michtam är oviss. Ordet används i titeln här och i följande psalmer: Ps 16:1; 57:1; 58:1; 59:1; 60:1. I Jes 38:9 används det snarlika ordet michtav om den sång som Juda kung Hiskia skrev när han hade varit sjuk och blivit frisk igen. I 2 Mos 39:30 används det ordet också om att "skriva en guldgraverad skrift". Det finns även andra likartade hebreiska ord som betyder "något dolt" och "guld". Den grekiska översättningen Septuaginta från ca 200 f.Kr. översätter med "inskription i sten" vilket tyder på att det var en av huvudtolkningarna då. Allt detta sammanfattat gör att psalmen har kallats en dyrbar guldpsalm, kan ha dolda element och beskriver något som är värt att gravera in för all framtid.]
hela dagen strider de och förtrycker mig.
3Mina fiender ligger på lur (i bakhåll) mot mig hela dagen,
för att sluka mig (för att trampa ner mig). Det är många som i arrogans strider (krigar) mot mig.
4Dagar (dagen) när fruktan (rädsla) kommer över mig,
förtröstar jag på (sätter jag mitt hopp till) dig.
5I Gud (Elohim) – jag vill prisa hans ord –
i Gud (Elohim) har jag min förtröstan (mitt hopp, min tillit).
Jag ska inte frukta,
vad kan kött (människor) göra mig?
6Hela dagen förvränger de (missuppfattar medvetet) mina ord,
deras tankar mot (om) mig är onda.
7De samlar sig tillsammans och väcker strid, de gömmer sig,
de vaktar på mina steg, ivriga (redo) att fånga min själ (de är ute efter mitt liv).
8Ska de få fly trots sådana synder?
Kasta ut dem i din brinnande vrede, Gud (Elohim)!
9Du har räknat (skrivit ned) min vandring.
Samla du mina tårar i din flaska (ditt kärl),
finns de inte i din bok?
10Sedan ska mina fiender komma tillbaka
den dag jag ropar [höjer min röst i bön].
Det vet jag, att Gud (Elohim) är för mig. [Rom 8:31]
11I Gud (Elohim) – jag vill prisa hans ord –
i Herren (Jahveh) – jag vill prisa hans ord –
12i Gud (Elohim) har jag min förtröstan (mitt hopp, min tillit).
Jag ska inte frukta; vad kan människor göra mot mig?
[I vers 5 används ordet kött (hebr. basar), här används människa (hebr. adam).]
13Dina löften är över mig (gäller för mig), Gud (Elohim);
jag vill löna (fullfölja) dig med tackoffer.
[Ordet "löna" är shalem vars rot är shalom.]
14För du har räddat (ryckt bort) mitt liv (min själ – hebr. nefesh) från döden,
Ja, du har hindrat mina fötter från fall (att bli omkullknuffade – hebr. dechi).
[Fallet är inte att snava, utan att fiender medvetet försöker fälla.]
Jag kan vandra inför Gud
i de levandes ljus.
Ords 11:8
8Den rättfärdige räddas från trångmål (nöd – hebr. tsarah) [Ords 21:18],den ogudaktige (onde, gudlöse) drabbas i hans ställe.
Luk 1:1-25
LUKASEVANGELIETLukas var en välutbildad läkare, se Kol 4:14. Han träffade aldrig Jesus, men gjorde efterforskningar som resulterade i Lukasevangeliet. Stort fokus läggs på hur evangeliet är till för alla folk, inte bara judarna. Lukas är också noga att använda sig av principen "varannan damernas". Genomgående när han berättar om helanden, liknelser och händelser växlar huvudpersonen mellan en man och en kvinna. Ett effektivt litterärt skrivsätt som betonar att Jesus inte gör skillnad mellan män och kvinnor.
Några exempel:
• En man och Petrus svärmor botas, se Luk 4:33-40
• En officers tjänare och en änkas son botas, se Luk 7:1-15
• Jairus och en kvinna kommer till Jesus, se Luk 8:40-56
• En krokryggig kvinna och en man med vatten i kroppen botas, se Luk 13:10-13; 14:1-4
• Liknelse med en man som sår och en kvinna som bakar, se Luk 13:19, 21
• Liknelse där en man har 100 får och en kvinna 10 mynt, se Luk 15:4-10
• Liknelse där en änka och två män ber, se Luk 18:1-14.
Detta är det längsta av de fyra evangelierna och det enda som också har en uppföljare, Apostlagärningarna, som handlar om den första församlingen.
Genre: Evangelium.
Skrivet: Omkring 58–64 e.Kr. Boken skrevs före Apostlagärningarna som är skriven tidigast kring Paulus frigivning 62 e.Kr., se Apg 28:30.
Tidsperiod: Omkring 6 f.Kr. – 30/33 e.Kr.. Jesu födelse fram till hans död och uppståndelse.
Författare: Enligt tidig tradition Lukas.
Han reste tillsammans med Paulus på flera av hans missionsresor. I Apg 16:10 börjar en sektion där han skriver "vi", vilket indikerar att Lukas är med. Det är troligt att Lukas var bosatt i Filippi eftersom stycket mellan Apg 17 och 20:15 inte längre är i "vi-form". Lukas kan ha varit en icke-jude, se Kol 4:11-14; i så fall är han den enda hedning som finns med bland Bibelns författare.
Evangelistens förord
1Det är ett välkänt faktum att många redan har skildrat (skrivit om) de stora händelser som har ägt rum ibland oss, 2precis som det har berättats för oss av dem som från början [av Jesu tjänst] var ögonvittnen och blev Ordets tjänare. 3Efter att grundligt ha satt mig in i allt ända från början, har jag beslutat mig för att på ett detaljerat och strukturerat sätt skriva ner det för dig, högt ärade Theofilos [som betyder "den som älskar Gud" eller "älskad av Gud"], 4så att du kan få fullständig visshet i (känna tillförlitlighet, inte behöva tvivla på) det som du blivit informerad om (gr. katecheo) [genom muntlig tradition].
[Lukas vill vara tydlig med att han inte kommer att lansera några nya idéer, utan bara sammanställa och klargöra vad andra redan skrivit och den muntliga tradition som fanns om Jesus. En av källorna var troligen Markusevangeliet och kanske även Matteusevangeliet. Lukas uttrycker sin tacksamhet för det som redan skrivits, men ser ett behov att på nytt redogöra om Jesu liv för att hjälpa Theofilos och sina hednakristna vänner att förstå evangeliet. Dessa första fyra verser är en enda lång väl strukturerad mening i grekiskan.]
Johannes Döparen och Jesu barndom (1:5-2:52)
Ett äldre par får barn på ett mirakulöst sätt!
På Israelmuseet i Jerusalem finns en stor utomhusmodell över Jerusalem som det såg ut på Jesu tid, i skala 1:50. Templet sett från öster.
[Kung David delade in prästerna i 24 avdelningar, där Avias släkt var en av dem, se 1 Krön 24:10; Neh 12:17. På Jesu tid fanns det närmare 20 000 präster som tjänstgjorde i templet. Varje avdelning utförde tempelsysslorna under en veckas tid, fem gånger under året. Tre av dessa tillfällen var under de stora högtiderna då alla präster tjänstgjorde tillsammans.]
6Sakarias och Elisabet var båda rättfärdiga inför Gud och levde oklanderligt efter alla Herrens bud och föreskrifter. 7Men de hade inga barn eftersom Elisabet var ofruktsam, och båda var till åren.
8En gång när turen kom till Sakarias avdelning och han fullgjorde sin prästtjänst inför Gud 9hände sig vid den sedvanliga lottningen att han fick uppdraget att gå in i Herrens tempel och tända rökelsen.
[Rökelsen rengjordes och tändes två gånger per dag. Inför morgon och kväll skedde fyra lottningar där prästerna tilldelades olika uppdrag. Den tredje lotten, att tända rökelsealtaret, var ett hedersamt uppdrag som en präst bara blev tilldelad en gång under sin livstid. Under en av de två veckor på året då Sakarias avdelning har hand om offren, blir han nu den som ska gå in i det heliga och utföra denna syssla.]
10Allt folket stod utanför och bad vid timmen för rökoffret.
Helgedomen bestod av två rum, det allra heligaste och det heliga. Troligtvis står ängeln mellan rökelsealtaret och den sjuarmade ljusstaken.
"Var inte rädd, Sakarias,18Sakarias sa till ängeln: "Hur kan jag vara säker på detta? Jag är ju gammal, och min hustru är till åren kommen." 19Ängeln svarade honom och sa: "Jag är Gabriel. Jag står inför Gud (i hans närvaro). [Det är hans uppdrag!] Jag har blivit sänd att berätta för dig detta glada budskap. 20Se, du ska bli tyst, oförmögen att tala ända fram till den dag då detta sker, därför att du inte trodde mina ord [som är Guds ord], som ska gå i uppfyllelse [oavsett din tro eller otro] när tiden är inne."
för din bön har blivit hörd.
Din hustru Elisabet ska föda en son åt dig,
och du ska ge honom namnet Johannes.
[Det svenska namnet Johannes kommer från det hebreiska Jochanan, som i sin tur är en kortform av Jehochanan. Namnet är sammansatt av Guds namn (hebr. Jahveh) och ordet för nåd (hebr. chanan). Betydelsen är ´Gud har förbarmat sig´ eller ´Herren är nådig´.]
14Du ska bli innerligt glad, ja,
och många ska jubla i glädje över hans födelse,
15för han ska bli stor inför Herren.
Han ska inte dricka vin och starka drycker,
och redan i moderlivet ska han bli fylld av den helige Ande.
16Många av Israels söner (barn) ska han vända om till Herren, deras Gud.
17Han ska gå framför Herren i Elias ande och kraft för att
'vända fädernas hjärtan till barnen' [Mal 3:1; 4:5]
och de olydiga till de rättfärdigas insikt (förstånd),
så att Herren får ett förberett folk."
[Ängelns namn, Gabriel, betyder gudsman eller Guds krigare. Han var sänd 600 år tidigare till Daniel, se Dan 8:16. Sex månader senare, efter besöket hos Sakarias, blir han sänd till Maria, se Luk 1:26. Sakarias bad om ett tecken i vers 18 och han får ett tecken som förhindrar honom från att tala otro, se även Hes 3:26 där stumhet kan vara ett tecken.]
21Folket stod och väntade på Sakarias och undrade varför han dröjde inne i templet. [Folket hade slutat att be och börjat oroa sig för vad som hänt. Enligt Talmud (en judisk skrift som sammanfattar och kommenterar Gamla testamentet) skulle prästen bara vara en kort stund inne i det heliga.] 22När han [till sist] kom ut kunde han inte tala med dem.
[Han förväntades tala ut den aronitiska välsignelsen över folket, se 4 Mos 6:24-26. I stället gestikulerar och nickar Sakarias där på trappan för att förklara att han varit med om något speciellt.]
De förstod att han hade haft en syn i templet. Han tecknade gång på gång åt dem, och han förblev stum. 23När tiden för hans tjänstgöring var över [efter sabbaten som avslutade hans veckotjänstgöring] begav han sig hem. [Sakarias och Elisabet bodde på landet någonstans i Judeen, se vers 39. Väl hemma måste han ha skrivit och förklarat vad som skett i templet.]
24Efter en tid blev hans hustru Elisabet gravid, och i fem månader höll hon sig i avskildhet (dold). Hon sa till sig själv: 25"Detta har Herren låtit ske med mig. Nu har han tänkt på mig och befriat mig från min skam bland människor."
[Utifrån ängelns budskap förstod de att deras son skulle ha ett viktigt gudomligt uppdrag, se vers 15, något som behövde förberedas i bön och avskildhet.]
Igår
Planer
- 1. Dagens Bibelord
- 2. Nya Testamentet
- > 3. Helbibel
- 4. Halvbibel
- 5. Kvartbibel (Bibelsällskapets plan)
- 6. Parallell
- 7. Sommar 25
