Psalmen handlar om galenskap och kaos, men i slutändan har Gud full kontroll. Det centrala budskapet finns i vers 10 och är att ha en sund och rätt gudsfruktan. Psalmen följer ett alfabetiskt mönster där varje rad utgår från de tjugotvå hebreiska konsonanterna i ordningsföljd. De hebreiska bokstäverna är mer än bara bokstäver, de är symboler och har också ett talvärde. Ofta förstärker symbolen versen och gör betydelsen ännu mer tydlig. Eftersom temat på versen ofta följer bokstavens symbol förklarar det varför ämnet i psalmen ibland skiftar tvärt.

Bakgrund:
På grund av fruktan för Saul flyr David till Gat. Han försöker vara anonym, men snart upptäcks hans verkliga identitet, och han grips, se Ps 56:1 Han blir rädd och låtsas vara galen och släpps fri. Väl fri begrundar David dessa händelser och förstår att han handlat utifrån människofruktan, snarare än gudsfruktan, se Ps 56:4-5. Han ödmjukar sig under Gud och skriver Psalm 56. Kanske i samband med detta, eller senare, skrivs Psalm 34. Här prisar David Gud för hur han har befriat honom, trots hans fruktan och synd, och vill visa på hur en rätt och sund gudsfruktan gör att vi inte behöver vara rädda för något.

Citeras:
Vers 9 citeras i 1 Pet 2:3
Vers 13-17 citeras i 1 Pet 3:10-12
Vers 19 citeras delvis i Matt 5:3
Vers 21 antyds i Joh 19:36.

Författare: David

Struktur: Alfabetisk – en vers för varje bokstav. Följande psalmer och avsnitt har alfabetiska mönster, se Ps 9-10; 25; 34; 37; 111; 112; 119; 145; Klag 1; 2; 3; 4; 5:19-20; Ords 31:10-31; Nah 1:2-8.

Psalmen följer nästan hela det hebreiska alfabetet. Den sjätte bokstaven vav saknas som en egen vers med två rader och ett extra pe läggs till sist, se vers 6 och 23. Samma mönster finns även i den föregående akrostiska psalmen som också lägger till ett sista pe, se Ps 25:22. Inom judendomen finns många rabbinska förklaringar. Den första, mittersta och sista bokstaven, alef-Lamed-Pe, formar det hebreiska verbet för "att lära". Ett signifikant ord på pe är, Pidjom, som betyder återlösning, se Ps 49:8-9.

Av David, när han spelade vansinnig (ordagrant: "förändrade sitt sinne") inför Avimelech [troligtvis en titel på filisteiska kungar i Gazaområdet, se 1 Mos 20:2; 26:1], som drev bort honom [David], och han kunde undkomma (gå därifrån).

[Bakgrunden till denna psalm är att David har besegrat filistéernas Goliat (1 Sam 17). Kvinnorna i Israel sjöng: "Saul har slagit tusen, David tiotusen" (1 Sam 18:7). Detta gjorde David populär vilket skapade avundsjuka hos Saul. Med tiden växte hatet och David flydde från honom. I fruktan för Saul sökte David skydd hos filistéernas kung i Gat, Goliats hemstad. Väl där började ryktet sprida sig om vem han var och David greps av fruktan. Han låtsades vara galen och släpptes fri (1 Sam 21:10-15).
    I Samuelsboken är den filisteiska kungens namn Akish, 1 Sam 21:10, men här i psalmen kallas han Avimelech. Den sista delen av namnet är melech, vilket betyder kung på hebreiska. Avimelech är troligtvis en generell titel på filisteiska kungar i Gazaområdet, på samma sätt som Roms kejsare eller Egyptens farao. Namnet Avimelech gör även att tankarna går till två händelser ungefär tusen år tidigare i samma område, se 1 Mos 20:2; 26:1. Abraham och Isak försökte också förleda en kung som hette Avimelech. Att samma namn används gör att deras berättelser också finns med som en bakgrund. Den som läser eller hör psalmen uppmuntras att tänka sig in i hur Abraham, Isak och David har konfronterat sin fruktan. Nyckeln till befrielse är att frukta Gud mer än människor och att lyda Gud mer än människor, se Apg 5:29.]

א – alef
²Jag vill lova (prisa, upphöja, lovsjunga) Herren (Jahveh) alltid,
    hans lov ska ständigt vara i min mun.

[Den första hebreiska bokstaven är: א – alef. Tecknet föreställer en oxe. Bokstaven symboliserar styrka, ledaren, den första och det viktigaste. Det hebreiska ordet, som motsvarar svenska frasen "Jag vill lova", börjar med denna bokstav. Detta förstärker att det första och viktigaste beslutet vi kan göra är att lovsjunga och ära Gud.]

ב – bet
³I Herren (Jahveh) ska hela min varelse (min själ, allt vad jag är, hebr. nefesh) berömma sig,
    låt den ödmjuke höra och glädja sig.

[Den andra hebreiska bokstaven är: ב – bet. Tecknet avbildar ett hus med bara en dörr. Det symboliserar ett hem och total tillit. Ordet "I" börjar med denna bokstav vilket förstärker att den troendes hemvist och boning är i Herren (Jahveh).]

ג – gimel
⁴Tillskriv storhet till (väx, förstora) Herren (Jahveh) med mig,
    låt oss upphöja hans namn tillsammans!

[Den tredje hebreiska bokstaven är: ג – gimel. Tecknet avbildar en kamel. Bokstaven symboliserar rikedom och storhet. Här är det orden "Tillskriv storhet till" som börjar med denna bokstav. Ordet används för att beskriva hur en människa växer fysiskt i längd, i auktoritet, om ljud som ökar i styrka, känslor som ökar i intensitet, osv. Ju mer vi lovar och prisar Herren (Jahveh) tillsammans, desto mer ser vi hans storhet och rikedom.]

ד – dalet
⁵Jag frågade efter (sökte; tog min tillflykt till; närmade mig) Herren (Jahveh)
    och han räddade (ryckte bort) mig från alla mina farhågor (var sak som ingav mig skräck och fruktan).

[Den fjärde hebreiska bokstaven är: ד – dalet. Tecknet avbildar en dörr. Ordet för "Jag frågade efter" börjar med denna bokstav som representerar beslut och belyser vikten av att välja rätt väg. Gud vill att vi först av allt ska söka honom, så kommer han – som redan vet vad vi behöver – att ta hand om oss på alla sätt. Vi uppmanas att inte ta ut bekymmer i förskott, se Matt 6:31-34. Herren välkomnar oss att ofta träda fram inför hans tron och be om vägledning – dörren står hela tiden öppen!]

ה – he (och kanske ו – vav)
⁶De som ser upp mot honom [i tro och bön] strålar [av glädje, se Jes 60:5],
    och deras ansikten behöver inte rodna av vanära (tappa fattningen på grund av skam eller förvirring).

[Den femte hebreiska bokstaven är: ה – he. Tecknet avbildar en människa med uppsträckta händer. Bokstavens betydelse är att se, titta, andas och att få uppenbarad insikt om något stort och viktigt som pekats ut. I denna vers är det ordet för "De som ser" som börjar med denna bokstav. Det förstärker hur viktigt det är att ha Guds perspektiv.
    Den sjätte hebreiska bokstaven är: ו – vav. Andra delen i vers 6 börjar på vav med ordet "och" – bokstaven finns alltså i rätt ordning, men inte som en egen vers med två rader som alla andra bokstäver. Det ska noteras att i hälften av alla psalmens 22 verser börjar den andra raden med vav, så det är inte en ovanlig kombination. Se även inledningen till psalmen för en utförligare diskussion.]

ז – zajin
⁷Denne stackare (ödmjuke, betryckte) ropade (höjde sin röst i bön) [David själv],
    och Herren (Jahveh) hörde,
    och frälste (befriade) honom ur all hans nöd (ångest, svårighet; allt trångmål).

[Den sjunde hebreiska bokstaven är: ז – zajin. Tecknet avbildar ett svärd och symboliserar rörelse och iver. Ordet för "Denne" börjar med denna bokstav och visar på Guds ingripande när han hör sina barn kalla på honom.]

ח – chet
⁸Herrens ängel (utsände budbärare) slår läger (vaktar) runt dem som fruktar (vördar, respekterar) honom [Herren],
    och han befriar var och en av dem.

[Den åttonde hebreiska bokstaven är: ח – chet. Tecknet avbildar ett staket. Bokstaven symboliserar något som binder samman och inhägnar, rent fysiskt som ett staket eller en mur, eller socialt som vänskap och kärlek. I denna vers är det ordet "slår läger" som börjar med denna bokstav. Ordet används om en armé som slår läger. Användningen här belyser hur Gud beskyddar den som vänder sig till honom.]

ט – tet
⁹Smaka (pröva, undersök) [drick djupt från Guds källor] och se hur god Herren (Jahveh) är!
    Välsignad (salig, lycklig) är den man (stridsman) [i sin bästa ålder] som förtröstar på (sätter sitt hopp till; tar sin tillflykt till) honom.

[Den nionde hebreiska bokstaven är: ט – tet. Tecknet avbildar ett huvud och en svans och föreställer antingen en orm i en korg eller en människa böjd i ödmjukhet. Paradoxalt nog kan bokstaven symbolisera både ont och gott – antingen rebelliskhet eller godhet. I denna vers börjar det hebreiska ordet för "smaka" på tet, och det förstärker uppmaningen att välja Gud som är god. Att "smaka" på Guds godhet talar om ett inre liv tillsammans med Herren (Jahveh). Versen citeras av Petrus i 1 Pet 2:2-3.
    Den hebreiska texten har ki-tov JHVH (ordagrant: "för god Jahveh"). Här finns inget ord för "är" med. Enligt det grekiska tänkesättet (som påverkat oss i väst) kan godhet existera oberoende av Gud. Godhet anses alltså inte som ett av Guds attribut. I den judiska världsbilden hör dessa två begrepp oskiljaktigt ihop. Det går inte att se godhet utan att se Gud. Att förneka Guds godhet är att förneka Gud själv. Det finns ingen godhet skild från Gud – Gud och godhet hör ihop.
    Värt att notera är också att här används inte något av de vanliga hebreiska orden för människa, utan gever som beskriver en stridsman – en man i sina bästa år – full av egen styrka och kraft. Denna paradox visar på att verklig styrka inte finns i det yttre och synliga, utan handlar om att villigt böja sig inför Gud.]

י – jod
¹⁰Frukta (vörda, respektera) Herren (Jahveh), ni heliga (Guds utvalda),
    för de lider ingen brist, de som fruktar honom.

[Den tionde och minsta hebreiska bokstaven är: י – jod. Tecknet avbildar en arm eller en sluten hand. Handen symboliserar styrka och kraft. Denna vers både inleds och avslutas med ordet "Frukta" (hebr. jare), som börjar med denna bokstav. Här finns en koppling till Ordspråksbokens kända inledning där gudsfruktan är början till all kunskap, se Ords 1:7; 9:10.]

Tillbaka upp

---

Ords 9:7-8

⁷Den som korrigerar en hädare (bespottare, en människa full av förakt) blir bara förolämpad (kränkt),
    den som tillrättavisar en galen (ogudaktig) man får själv blåmärken.
⁸Om du tillrättavisar en hädare, kommer han att hata dig.
    Tillrättavisa den som är vis och han kommer att älska [respektera] dig.

Tillbaka upp

---

Matt 27:32-66

Korsfästelsen

De hebreiska begynnelsebokstäv­erna bildar tetragrammet JHVH, se Joh 19:20-22.

³²På vägen ut [till Golgata] råkade de träffa på en man från Kyrene som hette Simon, honom tvingade de att bära Jesu kors.

[Den lodräta stolpen var permanent fastsatt vid avrättningsplatsen, som ofta låg på en höjd strax utanför staden. Den dömde fick själv bära tvärslån som vägde 40-50 kg dit. Enligt romersk lag kunde statsanställda tvinga vem som helst att bära deras bagage och utrustning en romersk mil (1,5 km), se Matt 5:41. Simon var född i staden Kyrene i Nordafrika. Eftersom han namnges (och även hans söner Alexander och Rufus, se Mark 15:21; Rom 16:13) var han antagligen en Jesu efterföljare när evangelierna skrevs.]

³³När de kommit till en plats som kallades Golgata, vilket betyder Skalleplatsen (som kallas en plats av en huvudskalle/dödskalle) [gr. kranion, se Luk 23:33], ³⁴gav de honom vin blandat med galla [myrra, se Mark 15:23], men när han smakat det ville han inte dricka det.

[Enligt Talmud ska en person som leds ut för att bli dödad ges vin blandat med myrra för att lindra smärtan (Ords 31:6). Jesus nekar detta erbjudande som skulle ha minskat smärtan. Matteus nämner att i denna dryck fanns även galla (gr. chole), troligtvis i form av bitar av någon giftig ört, se Ps 69:22. Det motsvarande hebreiska ordet (rosh) används även för ormgift. Senare erbjuds Jesus vanligt surt vin som han däremot tar emot (Mark 15:36; Luk 23:36; Joh 19:30). Detta andra vin gör att han är vid medvetande längre, och lidandet förlängs.]

³⁵När de korsfäst honom delade de hans kläder mellan sig genom att kasta lott om dem [som det profeterades om i Ps 22:19]. ³⁶Sedan satte de sig ner och vaktade honom. ³⁷Ovanför hans huvud satte man upp hans anklagelse (orsaken till hans dödsdom), den löd:

"Detta är Jesus [från Nasaret],
    judarnas konung."

[De fyra evangelieförfattarna nämner alla att det stod "judarnas konung" på skylten. De väljer dock att ta med olika delar av de inledande orden. Detta är ingen motsägelse, i stället ger de tillsammans den fulla bilden. Troligtvis hade skylten följande text: "Detta är Jesus från Nasaret, judarnas konung", vilket är summan av Mark 15:26, Luk 23:38 och Joh 19:19.]

Golgata, utanför stadsmuren. Antoniaborgen och templet syns i bakgrunden.

©Tony Larsson

³⁸Samtidigt med honom korsfästes också två brottslingar (rövare som rånade och överföll människor), den ene till höger och den andre till vänster om honom [Jes 53:9].
     ³⁹De som passerade hånade honom och skakade huvudet ⁴⁰och sa: "Du som bryter ner templet på tre dagar och bygger upp det igen, hjälp dig själv nu. Om du är Guds Son, stig ner från korset!"
     ⁴¹Översteprästerna gjorde likadant tillsammans med de skriftlärda och de äldste, de hånade (talade nedvärderande om) honom och sa: ⁴²"Andra har han frälst (hjälpt, räddat, befriat från döden), men sig själv kan han inte frälsa. Är det Israels kung [som agerar så]? Om han kommer ner från korset nu så ska vi tro på honom! ⁴³Han förtröstar (litar) på Gud, låt Gud rädda honom om han bryr sig om honom [Ps 22:9], han har ju sagt att han är Guds Son."
     ⁴⁴Även rånarna som var korsfästa med honom talade på samma sätt och förolämpade honom (använde grova ord mot honom, anklagade honom).

Jesus dör
⁴⁵Vid sjätte timmen (klockan tolv) kom ett mörker över hela landet som varade ända till nionde timmen (klockan tre på eftermiddagen). [Detta profeterades i Amos 8:9.] ⁴⁶Omkring nionde timmen (klockan tre) ropade Jesus med hög röst: "Eli, Eli, lema sabaktani?" Det betyder: "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig (lämnat mig hjälplös)?"

[Jesus citerade från Ps 22:2 på sitt modersmål, arameiska. Upprepning av "Min Gud, min Gud" beskriver ett starkt känslomässigt engagemang. Eftersom denna strof är psalmens första mening så fungerar den även som en titel för hela psalmen. När Jesus uttalar dessa ord så bär detta associationer till hela innehållet. Inte bara ångesten i början av psalmen utan även vändpunkten i Ps 22:22 "Du bönhör mig" och Guds ingripande i den sista delen med den avslutande raden i Ps 22:32 "han har gjort det" som harmoniserar med Jesu sista ord på korset "det är fullbordat", se Joh 19:30.]

⁴⁷Några av dem som stod där hörde det och sa: "Den här mannen kallar på Elia." [Mal 4:5] ⁴⁸På en gång sprang en av dem [kanske den romerska officeren som nämns i vers 54] och tog en svamp, och dränkte den med surt vin och satte den på en stav och erbjöd honom att dricka. ⁴⁹Men de andra sa: "Låt honom vara, låt oss se om Elia kommer och räddar (frälser, befriar) honom!"
    

Inne i tältet i den första avdelningen som kallades det heliga fanns skådebrödsbordet till höger och ljusstaken till vänster och längst in rökelsealtaret. Förlåten var det tjocka draperiet som avdelade det allra heligaste där arken stod.

⁵⁰Men Jesus ropade än en gång med hög röst och gav upp andan [överlämnade sin ande]. ⁵¹Och se – då brast templets förhänge itu [förlåten i templet rämnade och delades i två delar], uppifrån och ända ner. Jorden [marken] skakade och klipporna rämnade (brast, delades). ⁵²Gravarna öppnades och många kroppar av de heliga som insomnat väcktes (restes) upp [till liv]. ⁵³När de sedan gick (kom) ut ur gravarna kom (gick) de efter hans uppståndelse in i den heliga staden [Jerusalem] och visade sig [uppenbarande sig personligen] för många.

[Förhänget, även kallad förlåten, avskilde den allra heligaste delen av templet, se Heb 9:3. Att den revs itu uppifrån visar att det var Gud som öppnade vägen för människan till gemenskap med honom. Förlåten var vävd i ett stycke och broderad med blå och purpurröda färgtoner, se 2 Mos 26:30-33. Den judiska historieskrivaren Josefus beskriver tyget som magnifikt och hur mönstret och färgerna blev som en bild av universum. De exakta dimensionerna på förlåten är inte kända, men den bör ha haft samma mått som Salomos tempel, vars ytterbredd var 10 meter, se 1 Kung 6:2. Herodes den store ökade höjden, så draperiet kan haft en storlek på omkring 9 x 15 meter. Enligt tidig judisk tradition var tjockleken en decimeter. Även om just det måttet troligen är en överdrift, var draperiet enormt och kunde omöjligt ha rivits isär av mänsklig hand. Att förlåten brast måste ha gjort djupt intryck på prästerna i templet. Det är intressant att i den judiska skriften Talmud nämns flera oförklarliga händelser i templet 40 år innan det förstördes 70 e.Kr.]

⁵⁴När den romerska officeren (centurionen) och de som höll vakt med honom såg jordbävningen och det som hände, blev de helt skräckslagna och sa: "Detta var verkligen Guds Son!" [Den militära graden centurion betecknar en officer som har åttio soldater under sig, och det var han som förde befälet vid Golgata.]
     ⁵⁵Många kvinnor som följt Jesus från Galileen och betjänat honom (stött och bidragit ekonomiskt till hans tjänst) var också där och stod på avstånd och såg vad som skedde. ⁵⁶Bland dessa var Maria från Magdala och Maria, Jakobs och Josefs mor, och modern till Sebedeus söner [lärjungarna Jakobs och Johannes mor Salome].

[I Markus skildring namnges alla tre kvinnorna, följaktligen är Salome namnet på Sebedeus söners mor, se Mark 15:40. Salome är också troligtvis Jesu mor Marias syster, se Joh 19:25.]

Jesus begravs

I trädgårdsgraven i Jerusalem kan man besöka en uthuggen klippgrav från den här tiden. Den är äldre än den grav som Jesus lades i och kan inte vara den nya oanvända grav som Josef från Arimatea låtit hugga ut, se Matt 27:60.

⁵⁷På kvällen kom en rik man från Arimatea som hette Josef och som också han hade blivit lärjunge till Jesus.

[Han hade ännu inte öppet bekänt detta, se Joh 19:38, antagligen eftersom han fanns med i Stora rådet, se Mark 15:43. Han var född i Arimatea som betyder "höjd" på hebreiska och var en judisk stad, se Luk 23:51. Staden identifieras ofta med profeten Samuels födelsestad Ramatajim nordväst om Jerusalem, se 1 Sam 1:1. Ramatajim översätts till grekiska Armathaim, vilket är snarlikt Arimatea. Detaljen "rik man" bekräftar profetian från Jes 53:9.]

⁵⁸Josef gick till Pilatus och bad att få Jesu kropp, och Pilatus gav då order om att den skulle utlämnas. ⁵⁹Josef tog kroppen, svepte den i rent linnetyg ⁶⁰och lade den i den oanvända grav som han hade låtit hugga ut åt sig själv i berget. Sedan rullade han en stor sten för ingången till graven och gick därifrån. [Han hade också hjälp av Nikodemus, se Joh 19:39-42.] ⁶¹Maria från Magdala och den andra Maria var där och satt mitt emot graven.

Graven plomberas och vaktas
⁶²Nästa dag, det var dagen efter förberedelsedagen [till veckosabbaten eller någon av påskens högtidsdagar], gick översteprästerna och fariséerna tillsammans till Pilatus ⁶³och sa: "Herre, vi har kommit att tänka på att när den där bedragaren ännu var i livet sa han: 'Efter tre dagar ska jag uppstå.' ⁶⁴Ge därför order om att graven bevakas under tre dagar, så att inte hans lärjungar kommer och rövar bort honom och sedan säger till folket att han har uppstått från de döda. Då blir det sista bedrägeriet värre än det första."

[Genomgående under anklagelserna mot Jesus har Matteus refererat till "översteprästerna och de äldste", men här är det "översteprästerna och fariséerna" som kommer till Pilatus. Fariséerna var med i de båda grupper som begärt ett tecken av Jesus då han hade svarat med löftet om "Jonas tecken", se Matt 12:38-40; Matt 16:1-4. Det är antagligen denna grupp som nu tänker tillbaka på denna förutsägelse.
    De judiska ledarna kom troligtvis till Pilatus tidigt dagen efter förberedelsedagen, eftersom han hade audiens under morgontimmarna. Förberedelsedagen syftar ofta på fredagen som är en förberedelsedag inför sabbaten som börjar på kvällen vid solnedgången. I så fall är "dagen efter" någon gång fredag kväll fram till lördag kväll, och då troligtvis morgontimmarna på sabbaten. Dock kan förberedelsedagen också syfta på pesach den 14:e nisan eller den första dagen i det osyrade brödets högtid som är den 15:e nisan.
    För att jämföra med något vi känner till så är alltid söndag en röd dag i vår almanacka. Nationaldagen kan infalla vilken veckodag som helst och är också en röd dag. Om den infaller på lördag blir det då två röda dagar på rad, men den kan också infalla en söndag och då sammanfaller högtidsdagarna.]

⁶⁵Pilatus svarade: "Ni har en vaktstyrka. Gå och säkerställ att den [graven] bevakas på det sätt ni tycker är bäst." ⁶⁶De gav sig i väg och skyddade graven genom att försegla stenen [med ett romerskt sigill, se Dan 6:17] och vaktstyrkan sattes ut för att hålla vakt.

[Uttrycket "Ni har en vakt" skulle kunna betyda att de redan hade en vaktstyrka, och syfta på de judiska tempelvakterna som lydde under översteprästerna. Troligare är dock att Pilatus beviljar en romersk vaktstyrka på minst fyra man att stå till deras förfogande, kanske några av de romerska soldater som varit med och avrättat Jesus och som fanns tillgängliga.
    En romersk vaktstyrka bestod av minst fyra soldater, eftersom man behövde täcka in nattskiften, från klockan sex på kvällen till sex på morgonen, som var indelade i fyra tretimmarspass. När Petrus fängslas i Apg 12:4 tilldelas sexton soldater för att vakta honom, så det är inte otroligt att av de närmare 600 soldaterna som fanns för att förhindra oroligheter i Jerusalem under den judiska påsken, avsätts fyra, sexton eller fler för att förhindra eventuella upplopp kring Jesu grav.]

Tillbaka upp