Hem

Bibeln på ett år

Nästa dag

Helbibel - torsdag 5/2

2 Mos 21:22-23:13, Ps 29:1-11, Ords 7:6-23, Matt 24:1-28

2 Mos 21:22-23:13

Personskada – permanent
²²Om män bråkar med varandra och skadar en gravid kvinna så att hon får missfall och inga andra skador uppstår, då ska han med säkerhet bli skadeståndsskyldig, i enlighet med det som kvinnans make ålägger honom, och han ska betala som domarna fastställer. ²³Men om någon skada uppstår,

då ska liv ges för liv,
²⁴öga för öga,
tand för tand [Matt 5:38],
hand för hand,
fot för fot,
²⁵brännskada för brännskada,
sår för sår,
blåmärke för blåmärke.

[Dessa lagar begränsar straffet så det är en rimlig nivå som motsvarar den skada som skett. Denna princip, som inom juridiken kallas vedergällningsrätt (talionprincipen), begränsar hämndens utsträckning.]

²⁶Och om en man slår sin tjänare i ögat eller slår sin tjänarinna i ögat, och ögat fördärvas, ska han låta honom gå fri för ögats skull. ²⁷Och om han slår ut sin tjänares tand eller sin tjänarinnas tand, ska han låta honom gå fri för tandens skull.

Personskador – orsakade av djur
²⁸Och om en oxe (tjur – hebr. shor) stångar en man eller en kvinna så att de dör, då ska oxen med säkerhet stenas och dess kött ska inte ätas, och oxens ägare ska förbli tyst.

[Hebr. shor kan syfta på en tjur eller oxe (som är en kastrerad tjur). Eftersom en oxe normalt sett är lugnare än en tjur, så verkar texten här syfta på en oxe. Oxen som dödat en människa ska dödas och ägaren varnas. Han får inte klaga över det som drabbat honom. Han måste finna sig i att förlora sin tjur/oxe som var en dyrbar och viktig tillgång på den här tiden i ett samhälle där jordbruket var centralt och oxen gjorde mycket av det tunga arbetet. En antik lertavla från Nuzi (moderna Irak, daterad till 1500 f.Kr.) omnämner ett rättsfall där en oxe dödat en människa.]

²⁹Men om oxen har stångats tidigare, och dess ägare har blivit varnad men inte brytt sig om varningen, och den dödar en man eller kvinna, då ska oxen stenas och dess ägare ska också dödas. ³⁰Om en lösensumma läggs på honom, då ska han för sin återlösning ge allt som läggs på honom. ³¹Oavsett om den har stångat en son eller har stångat en dotter, efter detta påbud (bindande juridiska beslut) ska det göras mot honom. ³²Om oxen stångar en tjänare eller tjänarinna, ska han ge deras herre 30 shekel [345 gram] silver och oxen ska stenas.

³³Och om en man öppnar en brunn, eller om en man gräver en brunn, och inte täcker över den, och en oxe eller en åsna faller i den, ³⁴då ska brunnens ägare betala ersättning, han ska ge silver till deras ägare och det döda djuret ska vara hans. ³⁵Och om en mans oxe skadar en annans så att den dör, då ska han sälja den levande oxen och de ska dela på betalningen för den och de ska dela på den döda oxen. ³⁶Eller om det blir känt att en oxe har stångats tidigare och ägaren inte har brytt sig om det, ska han med säkerhet betala (fullständigt ersätta/fullborda – hebr. shalem shalem) oxe för oxe och den döda kroppen ska vara hans.

[Den hebreiska texten har en vers till här (37), och en vers mindre i kapitel 20 som då bara har 30 verser.]

Egendom – stöld
¹[Välstånd på den här tiden bestod i boskap, se 1 Mos 47:17; 2 Sam 12:2; Job 1:3. Stöld av oxar och får räknas som stöld av egendom.]

Om en man stjäl en oxe eller ett får och dödar det eller säljer det, ska han ersätta (hebr. shalem):
    5 oxar för 1 oxe [femfalt] och
    4 får för 1 får [fyrfalt].

[Jfr 2 Sam 12:4. Anledningen till det högre straffet för stöld av oxen kan vara att det är ett större djur, kräver mer fräckhet eftersom det lättare kan upptäckas. Dessutom orsakade förlusten av en oxe mer skada för ägaren än förlusten av ett får, se Ords 14:4.]

²Om en tjuv blir påkommen med att bryta sig in (gräva sig igenom – hebr. machteret) [husväggen till stallen när det är mörkt] och blir slagen så att han dör, ska det inte vara någon blodskuld för honom [djurens ägare är inte skyldig till dråp]. ³Men om solen gått upp över honom [tjuven höll på att gräva sig in då det var ljust] ska det var blodskuld för honom [dråparen]. [Husägaren ska åtalas för mord.] Han [tjuven] ska ersätta fullt ut (hebr. shalem shalem). Om han inte har något [tillräckligt], då ska han bli såld [som slav] för sin stöld (stöld i smyg – hebr. genevah). [Kunde han inte betala var han tvungen att betala genom att arbeta, men inte mer än sex år, se 2 Mos 21:2-4.] ⁴Om stöldgodset [djuret som han stulit i smyg] påträffas levande i hans hand, vare sig det är oxe eller åsna eller får, ska han ersätta dubbelt [igen].

Egendomar – skada på grund av oaktsamhet
⁵Om en man orsakar att ett fält eller en vingård blir avätet, därför att han har låtit sin boskap gå lös, och den har ätit på en annan mans fält, då ska han ersätta honom från sitt eget fält och från sin egen vingård.

⁶Om eld bryter ut och får tag i törne så att sädesskylarna eller den stående säden eller fältet slukas, ska han som tände elden ersätta den ordentligt.

Egendomar – tvist över ansvar
⁷Om en man överlämnar pengar eller andra tillhörigheter till sin granne för att han ska förvara det och det blir stulet från den mannens hus, om tjuven blir funnen ska han ersätta dubbelt tillbaka. ⁸Om tjuven inte blir funnen, då ska husets herre komma nära Gud (Elohim) för att se om han har lagt sin hand på sin grannes tillhörigheter. ⁹För varje slags överträdelse – om det gäller en oxe, en åsna, ett får, kläder eller någonting som har gått förlorat – som någon [hittar det och] säger: "Det här är det [som är mitt]", ska båda parters sak komma inför Gud (Elohim). Den som Gud (Elohim) dömer skyldig [visar har felat] ska ersätta dubbelt till sin granne. [På samma sätt som i vers 4 och vers 7 eftersom det stulna också återfås, inte fyrfalt som i vers 1.] ¹⁰Om en man till sin granne överlämnar en åsna eller en oxe eller ett får eller något djur för att han ska skydda (ta hand om) det och det dör eller skadas eller förs bort och ingen ser det, ¹¹då ska Herrens (Jahvehs) ed vara mellan dem båda för att se att han inte har lagt sin hand på sin grannes tillhörigheter, och dess ägare ska acceptera det och inte begära någon ersättning. ¹²Men om det är stulet från honom ska han ersätta dess ägare. ¹³Om det har gått sönder ska han föra fram det som bevis, han ska inte ersätta det som är trasigt.

¹⁴Och om en man lånar något av sin granne och det skadas eller dör, och dess ägare inte är där just då, ska han [som lånat det] ersätta det fullt ut. ¹⁵Om ägaren var närvarande [när djuret skadades eller dog], ska han [den som lånat det] inte ersätta det. Om djuret var hyrt, utgör hyressumman ersättning.

Moraliska lagar
¹⁶Och om en man förleder en ungmö som inte är förlovad, och ligger med henne, ska han med säkerhet betala en hemgift för henne så att hon blir hans hustru. ¹⁷Om hennes far vägrar att ge henne till honom, ska han betala silver efter hemgiften för en ungmö.

¹⁸Du ska inte tillåta trollkvinnor (häxor, sådana som håller på med ockulta saker) att leva. ¹⁹Den som ligger (har samlag) med ett djur ska med säkerhet dödas.
²⁰Den som offrar till avgudar det som är sparat (undanlagt) till Herren (Jahveh), ska i grunden förgöras (hebr. charam).

²¹En främling (invandrare som bor i landet – hebr. ger) ska du inte förorätta (behandla fel, utnyttja) eller förtrycka (krossa), ni har ju själva varit främlingar i Egyptens land.

²²Ingen änka eller faderlös ska ni förödmjuka (plåga, våldföra er på – hebr. anah). [Jes 1:17; Job 31:16, 17, 21] ²³Om du behandlar dem illa på något sätt – för om de ropar till mig ska jag sannerligen höra deras rop –²⁴ska min vrede bli het och jag ska döda dig med svärd, och din hustru ska bli änka och dina barn faderlösa.

²⁵Om du lånar ut pengar till någon av mitt folk, till den fattige (hebr. ani) som är hos dig, ska du inte vara för honom som en kreditgivare, inte heller ska du ta ränta av honom. ²⁶Om du tar din grannes mantel i pant ska du återlämna den till honom vid solnedgången, ²⁷för det är hans enda täcke, det är hans mantel för hans kropp som han ska sova under. Och det ska ske när han ropar till mig att jag ska höra, för jag är nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chanon).

²⁸Du ska inte smäda Gud (Elohim) och inte förbanna ditt folks ledare.

²⁹Du ska inte fördröja att offra fullheten av din skörd och det som kommer från din press. Det förstfödda av dina söner ska du ge till mig.

³⁰På samma sätt ska du göra med din oxe och med ditt får. Sju dagar ska den gå med sin mor, på den åttonde dagen ska du ge den till mig.

³¹Ni ska vara heliga män till mig, därför ska ni inte äta något kött från ett rivet djur på fältet, det ska ni kasta till hundarna.

Rättvisa
¹[Israels rättssystem bygger på rättvisa lagar, ärliga domare och vittnen som talar sanning. Rättvisan ska inte styras av den allmänna opinionen, mutor, personliga känslor eller social status. Att vara trogen sanningen är det enda sättet för ett samhälle att kunna bestå.]

Du ska inte sprida (skapa eller sprida vidare) ett falskt rykte. Gör inte gemensam sak med den orättfärdige (den som är skyldig till ett brott) genom att bli ett falskt (laglöst, destruktivt) vittne. [Ordet "falskt" är det hebreiska ordet chamas som har stark betoning på våld och terror. Här blir betydelsen "en rättslig terrorist" som bryter ner rättssystemet inifrån.] ²Även om majoriteten av folket gör det onda, så ska inte du göra det. Detsamma gäller när du ska ge ditt vittnesmål i en rättstvist, låt inte folket (majoriteten) pressa dig att förvränga sanningen. ³På samma sätt ska du inte heller favorisera [minoriteten i rättssalen som ofta är] den fattige [bara för att han är fattig].
     ⁴Om du träffar på en bortsprungen oxe eller åsna som tillhör din ovän [fiende som du ligger i rättslig tvist med], ska du göra allt du kan för att föra tillbaka djuret till honom. ⁵Om du ser att åsnan, som tillhör någon som hatar dig, har dignat under sin last ska du inte ignorera honom utan hjälpa honom befria djuret från sin börda. [Djuren ska inte behöva lida på grund av att ägaren står i konflikt med dig.]
     ⁶Du ska inte förvränga rätten för den fattige. ⁷Håll dig borta från falska anklagelser som kan bli döden för den oskyldige och den som har rätt, för jag frikänner inte den skyldige.
     ⁸Du ska inte ta emot mutor, för mutan förblindar dem som ska se klart (de visa) [så att de inte ser sanningen] och förvränger orden hos de [som skulle vara] rättfärdiga. ⁹Förtryck (krossa) inte en främling (invandrare). [I sammanhanget syftar det antagligen på en rättslig process.] Ni vet hur det är att vara främlingar, ni var ju själva främlingar i Egypten.

Sabbaten

Marken ska vila vart sjunde år
¹⁰I sex år ska du så din jord och skörda vad den ger, ¹¹men det sjunde året ska du låta marken vila och ligga i träda. Då kan de fattiga (behövande – hebr. evion) i ditt folk få sin föda från den och det som blir över kan de vilda djuren äta. På samma sätt ska du också göra med din vingård och dina olivträd.

Sabbaten – sjunde dagen
¹²Under sex dagar ska du utföra ditt arbete, men på den sjunde dagen ska du vila (hålla sabbat). När du gör det får din oxe och åsna vila, vilodagen ger också tid för slavkvinnans son och främlingen (gästarbetaren) att återhämta sig.

[Ordet "återhämta" är ett rikt ord som ordagrant kan översättas "att andas ut" eller "att någon andas på dig." Det delar samma hebreiska rot som ordet för själ och liv, och för tankarna tillbaka till skapelsen i 1 Mos 2:7 där Gud andades in liv i den första människan. Vilodagen är en dag då vi låter Gud få andas på oss igen. Livet återhämtas och återskapas in i människan.]

¹³Ge noga akt på allt det som jag har sagt till dig. Låt inte namnet på andra gudar nämnas, låt dem inte bli hörda över din mun (låt inte ljudet av avgudanamn passera över dina läppar).

Tillbaka upp

Ps 29:1-11

Psalm 29 – Ära Gud

Psalmen är väl strukturerad med både kiasmer och upprepningar. Psalmen börjar med tre "ge åt" (vers 1-2) och fortsätter sedan med sju "Herrens röst" (vers 3-9). Dessa sju förekomster av Herrens röst formar huvudstycket som ramas in av ordet "ära". I vers 3 nämns "Ärans Gud" och i vers 9 ropar alla "ära". Ordet ära finns även i vers 1 och 2 och är psalmens huvudtema! Det finns även en anspelning på åska som dundrar och ekar, se vers 3. På liknande sätt ekar Guds röst sju gånger i psalmen. Ordet styrka ramar också in psalmen, se vers 1 och 11. Guds personliga namn Jahveh (översatt Herren) nämns arton gånger. Gud erkänns för sin styrka, och han ger den till sitt folk. Något som också utmärker psalmen är att den inledningsvis inte riktar sig till människor, utan till himmelska väsen, ordagrant: "Guds söner".

Författare: David

Struktur:
1. Inledande inbjudan att prisa Gud, vers 1-2
2. Gud beskrivs som en storm som drar fram, vers 3-9
3. Avslutande välsignelse från Gud, vers 10-11.

¹En psalm [sång ackompanjerad på strängar] av David [för avslutningen av sukkot].

[Den grekiska översättningen Septuaginta har också med tillägget att den användes vid avslutningen av sukkot (lövhyddohögtiden) som firas på hösten, se 3 Mos 23:34. Enligt judisk tro och tradition förknippas högtiden också med den messianska ankomsten och inträdandet av den messianska tidsåldern. Dessa kopplingar till den messianska förväntan är tydlig då Jesus besöker Jerusalem under sukkot, se t.ex. Joh 7:2, 27, 31, 40-42. Det är intressant att det är i slutet på högtiden Jesus träder fram, se Joh 7:37-38.]

Ge åt Herren (Jahveh), Guds söner [änglar, himmelska väsen],
    ge åt Herren (Jahveh) ära och styrka (makt).
²Ge åt Herren (Jahveh) hans namns ära,
    böj er inför Herren (Jahveh) i hans heliga majestät (skönhet).

[Psalmen börjar i vers 1-2 med en uppmaning att "ge", hebr. jahav. Det har betydelsen att erkänna och tillskriva någon ära och makt. Uppmaningen riktas inte till människor utan till himmelska väsen, ordagrant "Gudars söner". Det är första gången som hebreiska ordet elim, gudar, används i Psaltaren. Frasen "Guds söner" används även i Job 1:6 och Ps 89:7. Uttrycket finns även i andra orientaliska språk och där har det en vid betydelse av änglar, andliga varelser, demoner, avgudabilder, döda kungars andar och även ibland levande kungar som ansågs vara gudar. Psalmen tilltalar alla dessa gudomliga väsen att böja sig inför den ende levande Guden. Även om formellt dessa avgudar tilltalas blir det en indirekt uppmaning till israeliterna och Guds folk, som ibland frestas att tillbe dessa avgudar, att inse att dessa måste böja sig inför Gud.]

³Herrens (Jahvehs) röst var över vattnen;
    ärans Gud (El) dundrade (ekade som åskdunder),
    Herren (Jahveh) var över de stora vattnen.
⁴Herrens (Jahvehs) röst var mäktig,
    Herrens (Jahvehs) röst var majestätisk.

⁵[Från att ha talat om skapelsen i dåtid skiftar psalmen till vad Herren gör nu. Alla himmelska väsen, och den som sjunger och hör psalmen, uppmanas att se att Gud både har verkat och verkar nu. Vers 5-9 formar själva kärnan i psalmen och är strukturerad som en kiasm. Vers 5 och 9b talar om "träd", vers 6 och 9a handlar om "djur" och centralt nämns öknen i vers 7-8. Även geografiskt finns ytterligheterna med Libanon i norr och Kadesh i söder. Guds röst dånar som ett oväder som drar fram genom landet Israel. Sju gånger ekar Herrens röst som åskknallar med blixtar, se vers 7. På samma sätt som i den första delen nämns inga människor i detta stycke heller. Alla himmelska väsen måste böja sig och även i öknen är Herren allsmäktig.]

Herrens (Jahvehs) röst knäcker cedrar,
Herren (Jahveh) knäcker Libanons cedrar.
⁶Han får dem att hoppa som en kalv, Libanon och Sirjon [annat namn för berget Hermon, se 5 Mos 3:9],
som en ung vildoxe.
⁷Herrens (Jahvehs) röst blixtrar som eldslågor.
⁸Herrens (Jahvehs) röst får öknen att bäva,
Herren (Jahveh) får Kadeshöknen att bäva.
⁹Herrens (Jahvehs) röst får hindarna att kalva,
och ödelägger skogens klädnad.

I hans [himmelska] palats ropar alla: "Ära!"

[Ordet "ära" ramar in vers 3-9 som centreras kring sju upprepningar av frasen "Herrens röst".]

¹⁰Herren (Jahveh) satt på sin tron när syndafloden kom,
Herren (Jahveh) tronar för evigt.

[Referensen till syndafloden är tydlig både genom bestämd artikel och det speciella hebreiska ordet mabul som bara används här och i berättelsen om syndafloden i 1 Mos 6-11. I det kiastiska mönstret hör temat med vatten här i vers 10 ihop med vattnen i vers 3-4.]

¹¹Må Herren (Jahveh) ge styrka åt sitt folk,
må Herren (Jahveh) välsigna sitt folk med frid (fred – hebr. shalom; som innebär Guds välsignelser på alla områden).

Tillbaka upp

Ords 7:6-23

En historia om en ung man som låter sig förledas
⁶När jag stod vid fönstret i mitt hus,
    och såg ut genom gallret.
⁷såg jag bland de oerfarna (lättledda, naiva, dåraktiga), bland ungdomarna lade jag märke till en yngling (en ung man)
    utan omdöme (förstånd, hjärta, samvete, kurage).
⁸Han passerade på gatan nära [den prostituerade] kvinnans hörn
    och gick stolt (uppblåst) vidare in på vägen till hennes hus.
⁹Skymningen blev kväll, det blev nattsvart (ordagrant "nattens ögonsten", den mörkaste delen av pupillen, midnatt) och mörkt. [Skymningen blev kväll, kvällen blev natt och ett djupt mörker drog in över den unge mannens liv.]

¹⁰Plötsligt kom en kvinna och mötte honom,
    hon var klädd som en prostituerad och hade ett slugt (listigt) hjärta.
¹¹Hon var högljudd (oanständig, grov) och impulsiv (oberäknelig, rebellisk),
    hennes fötter hade ingen ro i sitt eget hus.
¹²I stället var hon på gatan, på torgen,
    vid varje gathörn stod hon på lur [frestelsen ligger i bakhåll, redo att överfalla].
¹³Hon kastade sina armar om honom och kysste honom,
    och utan minsta skam sa hon:

¹⁴"Shalomoffer (gemenskapsoffer) [tackoffer] har jag med mig [i mitt hus],
    i dag har jag uppfyllt mina [religiösa] löften. [Hon ger ett sken av att vara gudfruktig och helig. Köttet från tackoffret skulle ätas samma dag, se 3 Mos 7:15-16.]
¹⁵Därför gick jag ut för att möta dig,
    jag sökte efter just dig och jag fann dig.
¹⁶Jag har bäddat min säng med nya rena lakan,
    exklusiva importerade tyger från Egypten.
¹⁷Jag har parfymerat sängen,
    med sköna exotiska dofter (ordagrant "myrra, aloe och kanel").
¹⁸Kom, låt oss berusa oss med kärlek ända till morgonen,
    låt oss njuta av varandra i kärlek.
¹⁹Min man är inte hemma,
    han är borta på en lång resa.
²⁰Han tog med sig mycket pengar
    och kommer inte hem förrän nästa fullmåne."

²¹Med många övertygande (frestande, lockande) argument förleder hon honom,
    med sitt förföriska tal övertalar hon honom [att överkomma sitt samvete och omdöme] och får honom med sig.
²²Plötsligt (på en gång) följer han henne,
    som en oxe på väg att bli slaktad,
    som dåren som förs bort i bojor för att bli straffad,
²³som en fågel som snabbt flyger (hetsas, jagas upp för att flyga) rakt in i ett nät
    och inte vet att det kommer att kosta den livet, förrän pilen (spjutet) tränger in i hans lever (innersta, vitala delar).

Tillbaka upp

Matt 24:1-28

JESUS TALAR OM FRAMTIDEN (kap 24-25)

Templets förstörelse förutsägs
¹[Detta är det femte och sista av de fem tal som Matteus har med i sitt evangelium, se Matt 5-7; 10; 13; 18.]

När Jesus lämnade templet [tempelområdet] och var på väg därifrån, kom hans lärjungar fram och pekade på (ville få honom att beundra) tempelbyggnaderna [arkitekturen och storheten i byggnaderna]. ²Han svarade: "Ja, ni ser allt detta, eller hur? Men jag säger er sanningen, här ska inte en sten lämnas kvar på den andra, allt ska bli nedrivet." [Jesus förutsäger templets förstörelse, som inträffar 70 e.Kr.]

Lärjungarnas frågor om sista tiden

Vy över Jerusalem från Olivberget.

³Jesus satt sedan på Olivberget [en och en halv kilometer öster om Jerusalem, varifrån man ser ut över hela staden och templet som de nyss lämnat]. Då kom lärjungarna [brödraparen Petrus och Andreas, och Jakob och Johannes, se Mark 13:3] fram till honom enskilt (för att samtala privat med honom) och frågade:

När ska allt detta ske [templets förstörelse, se vers 2]?
Vilket tecken ska markera
din återkomst
och tidsålderns slut?

[Resten av kapitel 24 och hela kapitel 25 är Jesu svar på dessa två frågor.]

Tecken för tidens slut
⁴Jesus svarade dem:

"Var ständigt på vakt (var försiktiga) så att ingen förleder er. ⁵Många ska komma i mitt namn och säga: 'Jag är den Smorde (Messias, Kristus)', och de ska förleda många (föra in många på fel väg). [Många religioner och falska messiasgestalter är det första tecknet.]

⁶[Det kommer att bli politisk oro:]
Ni kommer att höra (gr. akouo) om krig och rapporter (rykten, nyheter, hot; ordagrant: hörande – gr. akoe) om krig. Se till att ni inte blir skrämda (överraskade, oroade; blir förskräckta vid ett plötsligt ljud eller händelse – gr. throeo),
    för detta måste ske, men det är inte slutet.
⁷Folk (etniska folkgrupper) ska resa sig mot folk,
    och kungarike mot kungarike.

[Även tecken i naturen:]
Det ska bli:
    hungersnöd (matkris; skördar som slår fel)
    och jordbävningar [havsstormar, tsunamivågor] på olika platser.
    [Vissa manuskript har även med ordet epidemier här, ordet finns i Luk 21:11.]
⁸Allt detta är bara förvärkar (de första födslovåndorna före en ny födelse).

⁹[Förföljelse av kristna:]
Då ska man utlämna (förråda) er åt lidande (förföljelse; till att bli misshandlade) och döda er, och ni kommer att bli hatade av alla folk för mitt namns skull. ¹⁰Då ska många [som har följt mig och sagt sig älska mig] ta anstöt (komma på fall, överge den som de borde lyda och lita på), och de ska utlämna (förråda) varandra och hata varandra.

¹¹[Många falska profeter:]
Många falska profeter ska träda fram och förleda många (föra in många på fel väg).

¹²[Kärlekslöshet:]
På grund av den ökande laglösheten (motståndet mot lagen, relativism där det inte finns rätt eller fel), ska den osjälviska, utgivande kärleken kallna (gradvis kylas ned, blåsas ut) hos de flesta (ordagrant 'de många', majoriteten).

[Ordet för att 'kallna' har betydelsen att andas och blåsa och gradvis kyla ner något. Kärleken gäller troligtvis kärleken till Gud, men innefattar även en tilltagande kärlekslöshet i världen. Paulus beskriver hur människor blir mer och mer hjärtlösa, egenkära och pengakära i 2 Tim 3:1-3. Uttrycket 'de många' kan syfta på 'alla folk' i vers 9 eller 'många' som tidigare trott, se vers 10.]

¹³Men den som står fast fram till slutet ska bli frälst (räddad, befriad, helad, trygg, bevarad).

¹⁴[Evangeliet sprids till hela världen:]
Detta evangelium (det glada budskapet) om riket (kungaväldet) ska bli predikat (proklamerat, sprida sig) till hela den bebodda delen av jorden som ett vittnesbörd för alla folk (folkslag, nationer), sedan ska slutet komma."

Vedermödan
¹⁵"När ni ser 'det i Guds ögon avskyvärda som ödelägger och skapar förödelse', stå (ställa sig, träda fram) på den heliga platsen [templet i Jerusalem] – profeten Daniel talade om detta [i Dan 9:27], den som läser det förstår – ¹⁶då måste de som bor i Judeen fly till bergen. ¹⁷Den som är på taket ska inte gå ner och hämta något från sitt hus [trappan till taket var på utsidan av huset], ¹⁸och den som är på åkern ska inte gå tillbaka för att hämta sin mantel.

[Daniels profetia i Dan 9:27, syftade primärt på en händelse som uppfylldes 168 f.Kr. då Antiochos IV Epifanes byggde ett hedniskt altare till Zeus i templet. Eftersom Jesus tar upp denna profetia så kommer något liknande att ske igen, och många bibelforskare pekar på följande två händelser:

Romarnas förstörelse av templet som inträffade år 70 e.Kr.
En kommande händelse då Antikrist försöker ta Guds plats av tillbedjan i templet, se 2 Thess 2:4; Upp 13:14-15.

Den grekiska frasen i vers 15 som ofta översätts 'vanhelgande skändlighet' är ordagrant 'en fruktansvärd händelse' eller 'en avskyvärd person, som skändar det heliga templet och ödelägger'.]

¹⁹Det blir hemskt för dem som väntar barn eller ammar i de dagarna. ²⁰Be att er flykt inte sker på vintern eller på sabbaten. ²¹För då ska det bli en stor nöd (gr. thlipsis megale – ett stort betryck) [en stor vedermöda, ett väldigt lidande och press], vars like aldrig (inte) har förekommit från världens början till denna dag, och verkligen inte heller ska förekomma (aldrig heller skulle ske) [igen]. ²²Om inte de dagarna förkortades skulle inget kött (gr. sarx) [ingen människa; inget levande] stå ut och överleva. Men för de utvaldas skull [Guds utvalda folk] kommer de dagarna att förkortas.

²³Om någon då säger till er: 'Här är den Smorde (Messias, Kristus)' eller: 'Där är han', så tro det inte. ²⁴För falska messiasgestalter och falska profeter ska träda fram och utföra stora tecken och under för att om möjligt vilseleda även de utvalda. ²⁵Kom då ihåg att (var uppmärksamma för) jag har sagt er detta i förväg. ²⁶ Om man säger till er: 'Han är i öknen', så gå inte dit, eller: 'Han är i de inre rummen', så tro det inte. ²⁷För liksom blixten går ut från öster och syns i väster, så ska Människosonens ankomst vara. [Lika plötslig och synlig för alla över hela jorden kommer Jesu andra tillkommelse att vara.] ²⁸Där det är en död kropp, där samlas örnarna (gamarna)."

[Detta ordspråk är baserat på Job 39:29-33, poängen är att man på långt håll kan se örnar (eller gamar som ordet också kan betyda) cirkla runt sitt byte. När Jesus kommer tillbaka kommer man att se det på långt håll och det blir uppenbart. Versen innan använder liknelsen med en blixt som är synlig för alla, se vers 27. Bilden av ett kadaver talar också om död och svåra tider, vilket kännetecknar vedermödans slut. Den döda kroppen kan också vara en bild på Jesus, och örnarna hans efterföljare som samlas kring honom. Jesus själv använder liknande bildspråk tidigare, se Joh 6:49.]

Tillbaka upp

Igår

Planer

Stäng