Helbibel - onsdag 28/1
2 Mos 5:22-7:25, Ps 23:1-6, Ords 5:22-23, Matt 18:21-19:12
2 Mos 5:22-7:25
Mose klagar inför Herren22Då vände sig Mose på nytt till Herren (Jahveh) och sa: "Herre (Adonai, fokus på Guds storhet och makt), varför har du låtit så mycket elände komma över detta folk? Varför har du sänt mig? 23Ända sedan jag gick till farao för att tala i ditt namn har hans ondska mot detta folk bara ökat, och du har inte gjort något för att rädda ditt folk."
1Herren svarade Mose [uppmuntrar och upprepar och förstärker sitt tidigare löfte, se 2 Mos 3:19; 4:21]: "Nu ska du få se vad jag ska göra med farao. Genom en stark hand ska han låta folket gå [och inte bara det], han ska driva ut dem från sitt land genom en stark hand." [Uttrycket "en stark hand" som används här två gånger syftar antagligen på Guds kraft, se 2 Mos 3:20. Plågorna som kom över landet gjorde att egyptierna till sist önskade att folket ska skulle gå och skickade iväg dem, se 2 Mos 12:33.]
Gud lovar att befria sitt folk
2Gud talade till Mose: "Jag är Herren (Jahveh). 3Jag visade mig för Abraham, Isak och Jakob som Gud den Allsmäktige (El-Shaddaj) [1 Mos 17:1; 35:11]. Dock gjorde jag mig inte känd (fick de inte erfara mig) under mitt namn Herren (Jahveh). 4Jag har också upprättat mitt förbund med dem och lovat att ge dem Kanaan, det land där de bodde som främlingar. 5Jag har också hört israeliternas jämmer över att egyptierna har gjort dem till slavar, och jag har tänkt på (inte glömt) mitt förbund. 6Säg därför till israeliterna:
'Jag är Herren (Jahveh).9Så Mose talade så till Israels söner, men de hörde inte på honom på grund av missmod och det hårda arbetet. [Ordagrant är missmod "korta ande". Ordet kan översättas otålig eftersom det inte finns någon ande av hopp kvar. Versen beskriver hur israeliterna både själsligt och kroppsligt var så brutna att de inte kunde ta till sig hans uppmuntrande ord.]
Jag ska föra er ut från förtrycket under egyptierna.
Jag ska rädda er från deras slaveri.
Jag ska återlösa (hebr. gaal) er med min utsträckta arm, och genom väldiga straffdomar.
7Jag ska göra er till mitt folk.
Jag ska vara er Gud.
Ni ska förstå att
jag är Herren (Jahveh) er Gud (Elohim),
som för er bort från förtrycket hos egyptierna.
8Jag ska föra er till det land som jag svor att ge åt Abraham, Isak och Jakob.
Jag ska ge det åt er till arv och egendom.
Jag är Herren (Jahveh).' "
[I vers 6 används hebr. gaal för första gången i Andra Moseboken. Hela denna berättelse om hur Gud befriar israeliterna ur slaveriet är den enskilt största typologin i hela GT på det som Jesus gör under påskveckan när han går till korset för oss som vår Återlösare (hebr. goel; substantivet till verbet gaal), se även Rut 2:20; Job 19:25.]
10Herren talade till Mose: 11"Gå och tala till farao, kungen av Egypten, att han ska förvisa Israels söner från sitt land."
12Men Mose talade till Herren: "Herre, se [hur hopplös situationen är], israeliterna lyssnar inte på mig, varför skulle då farao lyssna? Dessutom har jag ju svårt för att tala." [Ordagrant "har jag oomskurna läppar". Uttrycket verkar relatera till tidigare misslyckanden, se 2 Mos 4:24-26.]
13Herren (Jahveh) talade till Mose och Aron och befallde dem (gav dem uppdraget) att säga till både Israels barn och farao, kungen i Egypten, att israeliterna skulle föras ut ur Egyptens land.
Moses och Arons släkttavla
Fem generationer
14[Här sker en paus i berättelsen. Man kan säga att det är en "cliffhanger" – hur kommer det att gå? Varken israeliterna eller farao lyssnar på Mose och själv är han på gränsen att ge upp, se vers 12. Mitt i berättelsens höjdpunkt kommer en tillbakablick som visar hur Mose och Aron är den fjärde generationen från Jakob via Levis stam. Genealogin är begränsad till de tre första sönerna till Jakob: Ruben, Simeon och Levi. De följande nio sönerna är inte relevanta för att visa Moses och Arons släktskap och tas inte med. Jakob kallas också Israel, se 1 Mos 32:28. I listningen nedan är de namn som ingår i Moses och Arons släktträd fetmarkerade.]
26Det var denne Aron och denne Mose som Herren befallde att föra israeliterna ut ur Egypten, ordnade i häravdelningar. 27Det var de som talade med farao, kungen av Egypten, om att israeliterna skulle föras ut ur landet – just dessa båda, Mose och Aron.Första generationen och deras barn
Sönerna till Ruben, Israels [Jakobs] förstfödde:
Chanoch (Henok) och Pallo,
Chetsron (Hesron) och Karmi;
detta var de rubenitiska familjerna.
15Sönerna till Simeon [Shimon – Jakobs andra son]:
Jemuel, Jamin, Ohad, Jachin, Sochar (Tsochar) och Saul (Shaol), sonen till en kanaaneisk kvinna;
detta var de simonitiska familjerna.
16Sönerna till Levi [Israels tredje son] hette i åldersordning:
Gershon [hans söner listas i vers 17],
Kehat [hans söner listas i vers 18] och
Merari [hans söner listas i vers 19].
Levi blev 137 år gammal.
[Jakob hade tolv söner, men eftersom den här släkttavlan handlar om Mose och Aron, så räcker det att ta med sönerna fram till Jakobs tredje son Levi.]
Andra generationen och deras barn
17[Nu följer den andra generationen av Levis stam.]
Sönerna till Gershon, familj för familj:
Livni och Shimi.
18Sönerna till Kehat:
Amram [hans söner listas i vers 20],
Jishar [hans söner listas i vers 21],
Hebron (hebr. Chevrón) och
Ussiel [hans söner listas i vers 22].
Kehat blev 133 år gammal.
19Sönerna till Merari:
Machli och Mushi.
Detta var de levitiska familjerna i åldersordning.
Tredje generationen och deras barn
20Amram gifte sig med Jocheved, sin faster, och hon födde honom
Aron och
Mose.
Amram blev 137 år gammal.
21Sönerna till Jishar:
Korach, Nefeg och Sikri.
22Sönerna till Ussiel:
Mishael, Elsafan och Sitri.
Fjärde generationen och deras barn
23Aron gifte sig med Elisheva, dotter till Amminadav och syster till Nachshon, och hon födde honom:
Nadav och Avihu,
Elazar och Itamar.
24Sönerna till Korach:
Assir, Elkana och Aviasaf;
detta var de korachitiska familjerna.
[Att Korach finns med här beror antagligen på det uppror han senare kom att leda, se 4 Mos 16. Rent släktmässigt hade han samma status som Mose och Aron.]
Femte generationen och deras barn
25Elazar, Arons son, gifte sig med en av Putiels döttrar, och hon födde honom:
Pinchas.
Dessa var överhuvuden för de levitiska släkterna, familj för familj.
Aron blir Moses talesman
28[I tre verser sammanfattas nu samtalet före släkttavlan, sedan fortsätter berättelsen där Aron får föra Moses talan.]
På den dag då Herren (Jahveh) talade till Mose i Egypten 29talade han: "Jag är Herren (Jahveh). Allt vad jag talar till dig ska du tala till farao, kungen av Egypten." 30Men Mose vädjade till Herren: "Jag har ju svårt för att tala [ordagrant 'jag har oomskurna läppar']. Varför skulle farao lyssna till mig?"
1Herren svarade Mose: "Nu gör jag dig som en gud för farao [för att säga mina ord till honom], och din bror Aron ska bli din profet. 2Du ska tala allt vad jag befaller dig, och din bror Aron ska tala det till farao så att han måste låta israeliterna lämna hans land. 3Men jag ska göra så att faraos hjärta förhärdas. Trots att jag kommer att göra många övernaturliga tecken och under i Egyptens land, 4ska farao inte lyssna till dig. Jag ska lägga min hand på Egypten och jag ska föra ut mina härskaror, mitt folk israeliterna, ut ur Egyptens land genom stora straffdomar. 5Då ska egyptierna förstå att jag är Herren, när jag sträcker ut min hand över Egypten och för ut israeliterna från dem."
6Mose och Aron gjorde allt som Herren hade befallt dem. 7När de talade med farao var Mose 80 år gammal och Aron 83 år.
8Herren (Jahveh) talade till Mose och Aron, han sa: 9"När farao talar till er: 'Gör ett övernaturligt tecken. [Bevisa er auktoritet.]', ska du säga till Aron: 'Kasta din stav framför farao', så ska den bli en orm (krokodil – hebr. tanin)."
[Ordagrant inleds och avslutas vers 8 med verbet amar, att tala. Detta betonar hur Herren talar med Mose.]
Andra besöket
10Mose och Aron gick till farao och gjorde exakt som Herren hade sagt till dem. Aron kastade sin stav inför farao och hans tjänare, och den blev en orm (krokodil – hebr. tanin).
[Tidigare i 2 Mos 4:3 (och i vers 15) används det vanliga ordet för orm (hebr. nachash), här används istället tanin, ett ord som kan vara ett annat ord för orm eller beskriva en krokodil. Ordet används om havsdjuren i 1 Mos 1:21. Intressant är att faraonerna ansågs vara Sobek – krokodilguden, se även Hes 29:3-5.]
11Då kallade farao till sig sina visa män och magiker (trollkarlar), och dessa – de egyptiska spåmännen (skrivare, från ordet för penna) – gjorde liknande saker [imiterade Guds mirakler] med hjälp av magi (ockulta krafter). [Enligt judisk tradition hette två av dem Jannes och Jambres, se 2 Tim 3:8.] 12Var och en av dem kastade sin stav och de blev till ormar (krokodiler – hebr. tanin), men Arons stav slukade deras stavar. 13Men faraos hjärta blev förhärdat (tillslutet – hebr. chazaq) och han lyssnade inte till dem, precis som Herren (Jahveh) hade talat.
[Det hebreiska ordet chazaq betyder att "förhärda" och "tillsluta". När det används om hjärtat beskriver det en vilja som är orubblig och hård. Den hebreiska verbformen här anger inte om det är farao själv eller Gud som initierar förhärdandet. Samma öppna skrivsätt används även i 2 Mos 7:22; 8:19; 9:7. Gud känner människans hjärta och kan förutsäga människors agerande, se Jer 17:10. När Mose först kallas berättar Herren att han vet att farao kommer göra motstånd och vägra att släppa israeliterna, se 2 Mos 3:19-20. Han har också berättat att han i slutändan kommer att förhärda faraos hjärta, se 2 Mos 4:21; 7:3.
Är farao då bara en bricka i Guds spel utan någon egen vilja? Under de tio plågorna framträder ett mönster där det sker ett gradvis förhärdande där farao själv först förhärdar sitt eget hjärta, se 2 Mos 8:15, 32; 9:13. Efter femte plågan sker ett skifte, vid den sjätte plågan står det för första gången att Gud förhärdar faraos hjärta, se 2 Mos 9:34. Vid sjunde plågan förhärdar farao på nytt sitt eget hjärta, men nu verkar han ha passerat en gräns utan återvändo. Från och med åttonde plågan och framåt är det Herren som förhärdar honom ytterligare, se 2 Mos 10:1, 20; 10:27; 11:10.
1. Blod: Faraos hjärta "blev hårt", se 2 Mos 7:22
2. Grodor: Farao "förhärdade sitt eget hjärta", se 2 Mos 8:15
3. Insekter: Faraos hjärta "blev hårt", se 2 Mos 8:19
4. Flugor (skalbaggar): Farao "förhärdade sitt eget hjärta", se 2 Mos 8:32
5. Boskap dör: Faraos hjärta blev hårt, se 2 Mos 9:7
6. Bölder: "Herren förhärdade faraos hjärta", se 2 Mos 9:12
7. Hagel och eld: Farao "förhärdade sitt eget hjärta", se 2 Mos 9:34
8. Gräshoppor: Herren säger: "Jag har förhärdat faraos hjärta", se 2 Mos 10:1, 20
9. Mörker: "Herren förhärdade faraos hjärta", se 2 Mos 10:27
10. Den förstföddes död: "Herren förhärdade faraos hjärta", se 2 Mos 11:10
De nio första plågorna (tecknen) kan grupperas i tre grupper med tre plågor i varje grupp. De följer ett liknande mönster: Vid de två första plågorna varnas farao, medan den tredje plågan (i varje grupp) sker utan varning. Vid de tre första plågorna är det Aron som håller ut sin stav (2 Mos 7:19; 8:6, 17). Den fjärde och femte sänds från Gud (2 Mos 8:21; 9:3). Vid den sjätte plågan använder Mose sina händer och kastar aska i luften (2 Mos 9:10) och i de tre sista sträcker han ut sin hand (2 Mos 9:23; 10:13, 22). Den tionde plågan kommer från Gud, se 2 Mos 12:29.]
De första nio plågorna (7:14-10:29)
Den första plågan – Nilens vatten blir till blod
14Sedan sa Herren (Jahveh) till Mose: "Faraos hjärta är hårt (tillslutet). Han vägrar att släppa folket. 15Gå till farao på morgonen, då han går ut till vattnet, och du ska stå på flodstranden och möta honom. Staven som blev en orm (hebr. nachash) ska du ha i din hand. [2 Mos 4:3] 16Du ska säga till honom: 'Herren (Jahveh), hebréernas Gud (Elohim), har sänt mig till dig och säger: Släpp mitt folk så att de kan tjäna (hålla gudstjänst till) mig i öknen, och se, du har inte lyssnat.
[Här används det hebreiska ordet avad för att "betjäna". Ordet betyder att tillbe men också att arbeta. Samma ord används i vers 2 Mos 20:9 om att "arbeta" sex dagar och om slavarbetet i 2 Mos 1:13, 14, se även 1 Mos 2:5; 15. I grekisk filosofi och tänkande, som influerat mycket av västvärlden, anses arbete vara något ont och det andliga gott. För Gud hör tillbedjan och arbete ihop.]
17Detta är vad Herren säger: Genom detta ska du veta att jag är Herren (Jahveh). Se, jag ska slå på vattnet som är i floden med staven i min hand och det ska förvandlas till blod. 18Fisken som är i floden ska dö och floden ska bli stinkande [av all rutten fisk] och egyptierna ska avsky (tappa tålamodet; tröttas ut av) att dricka flodens vatten.' " [Här används hebr. laa i betydelsen att de blir uttröttade, irriterade och tappar tålamodet på att söka efter rent dricksvatten.]
19Herren sa till Mose: "Säg till Aron: 'Ta din stav och sträck ut din hand över Egyptens vatten – över floderna, över dess kanaler, över dess pölar och över allt dess samlade (hebr. miqveh) vatten [dvs. reservoarer, men även mindre kärl] – så att det blir till blod.' Det ska vara blod över hela Egyptens land även i träkärl och stenkärl [allt vatten, både naturligt och uppsamlat, ska bli till blod]."
20Mose och Aron gjorde som Herren (Jahveh) hade befallt. Han lyfte upp staven och slog vattnet i Nilen inför faraos och hans tjänares ögon. Då förvandlades allt vatten i floden till blod (blev det blodrött). [Hebreiskan kan tolkas så att vattnet bokstavligt blev till blod, eller att det blev färgat blodrött. Ordet symboliserar också död, vilket blev effekten eftersom fiskarna dör och folket får gräva brunnar för att få drickbart vatten, se vers 21, 24.] 21Fiskarna som fanns i floden dog och floden stank (luktade och smakade) så illa att egyptierna inte kunde dricka vattnet. Blodet var överallt (i alla slags vatten) över hela Egyptens land.
[Plågorna var riktade "mot alla gudar i Egypten", se 2 Mos 12:12. Egyptierna tillbad fler än 2 000 olika gudar. Eftersom Nilen med sina årliga översvämningar skapade de bördiga förutsättningarna var flera gudar kopplade till just Nilen. Den stora skaparguden Khnum var Nilens beskyddare. Hapi var Nilens ande och guden för flodens årliga översvämning. Han ansvarade för fiskarna, fåglarna och bördigheten i marken runt floden genom översvämningarna. Dessa båda gudar sågs som livets källa, Khnum gav livet och Hapi gav mat och vatten som är förutsättningen för att livet ska bestå. Osiris var underjordens gud och Nilen ansågs vara hans blodflöde.]
22Men de egyptiska spåmännen (skrivare, från ordet för penna) gjorde samma sak med sina hemliga konster.
Faraos hjärta blev förhärdat (tillslutet) och han lyssnade inte på dem, precis som Herren (Jahveh) hade talat. 23Farao vände sig om och gick in i sitt hus utan att ens ta någon notis om dem. 24Alla egyptier grävde runt floden efter dricksvatten för de kunde inte dricka vattnet från Nilen. 25Det gick sju fulla dagar efter att Herren (Jahveh) hade slagit Nilen.
[En hel vecka utan drickbart vatten någonstans i hela Egypten påverkade hela samhället. Det fanns säkert vin och andra drycker i förråden som gjorde att man inte var helt utan vätska och det fanns fortfarande mat i landet, men mycket av denna mat krävde vatten för att kunna tillagas. Därför kan vi utgå ifrån att detta blev en vecka som alltmer övergick i svält för folket i landet, både i faraos palats och i alla andra hem. Att plågan varade i sju fulla dagar talar bildligt om att detta är något som kommer att bli komplett, fullbordat och fullföljt. En bild på evigt straff för den som inte vill lyda Guds vilja. Eftersom Gud är långmodig och stor i mildhet ger han fler möjligheter för farao att vända om, innan han slutgiltigt sätter sin plan i verket. Att det blir just tio plågor är också ett tal för Guds fullhet och fullbordan.]
Ps 23:1-6
Psalm 23 – Du är med migPsalmen använder flera bildspråk och har två huvudscener. Den inleds med att Gud har rollen av en herde för sina får – detta sett ur ett fårs perspektiv – och avslutas med att han står som värd för en festmåltid. David, och alla som tar del av psalmen, liknas vid fåret och den inbjudne gästen.
Den första scenen beskriver de gröna ängarna, vattnet, herdestaven som ger vägledning och klubban som skyddar mot fiender. I den andra scenen målas en välkänd österländsk bild upp av ett nomadtält med upprullade tältväggar där det är dukat till fest. Efter en dag i solens hetta blir gästen mottagen och smord med väldoftande olja på huvudet och nacken. En festmåltid med läckra rätter dukas fram.
Bildspråket från fårflocken och gästabudet går hand i hand och vävs ihop. Ängarna och vattnet som fåren leds till motsvaras av det dukade bordet och bägaren som gästen bjuds in till. Faror representeras i orden "mörkaste ravin" och "fiender"; dock finns det ingen fruktan eftersom Gud är närvarande – "du är med mig", se vers 4. De avslutande verben "förfölja" och "återvända", i vers 6, binder ihop de två scenerna. Herdens godhet och nåd förföljer mig varje dag på min vandring, och jag har min hemvist hos Herren där festmåltiden är dukad.
Författare: David
Struktur:
Psalmen är symmetriskt strukturerad i en poetisk form som kallas kiasm. Detta innebär att temat i första stycket hör ihop med temat i det sista, temat i andra stycket med näst sista stycket osv. Vers 1 och 6 handlar om Herren som en herde och längtan efter att alltid bo i hans hus. Vers 2 och 5 handlar om vila och försörjning. Vers 3-4a och 4c handlar om Guds ledning. Kiasmens centrum och höjdpunkt, vers 4b, är: "Du är med mig." Här sker också ett skifte i psalmen. Gud tilltalas nu på ett personligt sätt, Gud är nu "du" och inte "han". Det verkar som om prövningen, vandringen genom dödsskuggans dal, gör att vår relation med Gud förvandlas och blir djupare. För att visualisera detta så är texten inskjuten i olika steg:
A Herren som herde, vers 1a
B Jag ska inte sakna något, vers 1b
C Äng, mat och vatten, vers 2
D Ledning – styrka och rätta vägar, vers 3-4a
E Du är med mig, vers 4b
D´ Ledning – käpp och stav, vers 4b
C´ Bord, mat och dricka, vers 5
B´ Godhet och nåd ska förfölja mig, vers 6a
A´ Herrens hus, vers 6b
Jag ska inte sakna någonting (inte lida någon brist).
[I Israel och i Mellanöstern var begreppet herde en vanlig metafor för kungen, se 1 Kung 22:17; Jer 23:1; Hes 34:2. Herren beskrivs också som sitt folks herde, se Ps 80:2; 100:3. Ordet för herde (hebr. raah) är ett verb "att valla". Ordet kommer från betesmark. I ordet herde (att valla) finns funktionen att leda fåren till platser där fåren kan beta och dricka, något som psalmen tar upp i vers 2-3. Herdens funktion är också att försvara fåren från vilda djur, se vers 4. Att David i denna psalm diktar och sjunger "min herde" visar vilken personlig relation han hade till Gud. I den andra raden har hebreiskan bara två ord: lo echsar, ordagrant "jag ska inte sakna." Denna korta fras, utan något objekt, beskriver en fullständig förtröstan på att Gud förser på livets alla områden.]
26Ja [ja, så är det verkligen, se 2 Kor 1:20-21], din godhet och nåd (omsorgsfulla kärlek, trofasthet – hebr. chesed)Vid gröna ängar (spirande betesmarker)
låter han mig slå mig till ro (lägga mig ner).
Intill lugna (stilla, rofyllda, trygga) vatten (ordagrant: "invid vilans vatten")
leder han mig (ledsagar han mig varsamt).
[Vis av erfarenhet visste David att man måste leda fåren till lugna friska källvatten. Strömmar och störtfloder utgör nämligen livsfara för ett får – mer än de själva förstår. Samma ord för att leda (hebr. nahal) används av Jesaja när han beskriver hur Herren varsamt leder tackorna och bär lammen, se Jes 40:11.]35Du bereder för mig ett bord [dukar upp till en festmåltid]Min själ (hela min varelse; mitt liv)
vederkvicker (förnyar, återupprättar) han och
han leder (visar; går före och guidar) mig
på rätta (rättfärdighetens) vägar (spår) [de av herdar välkända gamla lederna] för sitt namns [sitt eget goda ryktes; sin äras] skull.
[Det hebreiska verbet för att vederkvicka, shov, har innebörden att återställa och föra tillbaka. Verbet för att leda är inte samma som i vers 2, utan det mer generella nacha, som beskriver hur en fåraherde för fram sin hjord. I Mellanöstern drivs inte hjorden på bakifrån, utan herden går framför och leder den. Dessa två verb (shuv och nacha) är placerade intill varandra, centralt i versen. Tillsammans skapar de en helhetsprocess som skulle kunna översättas "att bli förd tillbaka genom att låta sig ledas". De hebreiska verbformerna som används förstärker att Gud känner till vårt bästa och leder oss tillbaka till källan gång på gång.]
4Även om jag vandrar (om jag än skulle vandra)
genom dödsskuggans dal (i den mörkaste ravin),
så fruktar jag inget (kommer jag inte att vara rädd för något) ont.För du är med mig. [Detta är psalmens centrum, och dess viktigaste budskap – Gud är med oavsett yttre omständigheter!]Din käpp [kortare klubba för att försvara fåren]
och din stav [längre herdestav för att leda fåren, men även för att dra tillbaka ett får på väg åt fel håll]
de tröstar mig [de får min sorg att vända till hoppfullt mod].
[Det hebreiska ordet för att trösta, nacham, härstammar ljudmässigt från en kraftig utandning som ger uttryck för sorg, medlidande och tröst. Det har en rik innebörd i sina olika verbformer, alltifrån att bli tröstad till att trösta, och inrymmer själva skeendet däremellan. Samma rot finns i Nahums och Nehemjas namn, dessa profeter vars namn och tjänst – som är sammanlänkade – också målar bilden av att trösta i sorgen och ingjuta hopp och mod.
I denna psalm förstärks det kiastiska mönstret av att subjektet i temat växlar korsvis. I vers 2 ser David sig själv ur ett fårs perspektiv där herden leder honom till spirande betesmarker och lugna vatten. I vers 5 släcker han sin törst (med en bägare fylld till brädden) vid ett dukat bord. Även hebreiskans placering av verb och substantiv växlar mellan vers 2 och 5. Samma mänskliga perspektiv på Herrens ledning finns i vers 3-4, men övergår i vers 4c återigen till att ha ett fårs perspektiv.]
[mitt] framför ögonen på mina fiender [motståndarna som ansätter och trakasserar mig].
Du smörjer mitt huvud med [helande, välbehaglig] olja,
min bägare är fylld till brädden (flödar över; är mättad).
[Att smörja någons huvud var en akt av gästfrihet för att få gästen att koppla av. Fåraherden smorde också fårens huvud för att läka sår.]
ska förfölja (energiskt följa; fortsätta att oavbrutet jaga) mig varje dag (alla dagar) i mitt liv.
Jag vill återvända till (återupprättad vill jag bo i) Herrens (Jahvehs) hus
alla mina dagar (ordagrant: "till dagars längd").
[Versen inleds på hebreiska med ach som betyder ja, sannerligen, endast eller bara. David, som genom hela sitt liv upplevt Herrens godhet och nåd, är förvissad om att Herren ska fortsätta att följa honom. Detta förstärks ytterligare genom att ordet som normalt används för att jaga, förfölja och rusa efter någon används. Det är inte hans fiender som har tagit upp jakten på honom (Ps 7:6; 31:16; 143:3), utan bara den gode herdens godhet och nåd som inte släpper honom ur sikte (Joh 10:11). Ordet för att återvända, shov (som också används i vers 3 och översätts med vederkvicker), har en rik innebörd och talar här om någon som gång på gång kommer till templet för att tillbe i Herrens hus. Prepositionen bet gör att det ordagrant blir "och återvända i huset Herrens". På Davids tid syftade "Herrens hus" på tabernaklet (2 Sam 6:12, 17) medan nästa generation förknippade termen med Salomos tempel (2 Krön 5:1). Även om man inte rent fysiskt bodde i templet (som leviterna gjorde under tjänstgöringen), kan det ändå betyda att det var här man kände sig som hemma. En del lägger till en vokal och ser istället ordet jashav, något som översättarna av Septuaginta troligtvis gjort eftersom de skriver "att slå sig ner/bosätta sig". Betydelsen blir då densamma som i Ps 27:4, dvs. att ha sitt hjärtas hemvist och boning hos Herren i templet.]
Ords 5:22-23
22Den ogudaktige fångas av sin egen synd (omoral),han snärjer in sig i sin egen synd som binder honom.
23Han dör i brist på uppfostran (tillrättavisning),
mängden av dårskap (oförstånd, galenskap) gör att han går vilse (stapplar, faller).
Matt 18:21-19:12
Hur många gånger ska man förlåta?21Då kom Petrus fram till honom och sa: "Herre, hur många gånger kan min broder synda mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som upp till sju gånger?"
[Enligt den rabbinska traditionen som baserades på Amos 1:3, räckte det att förlåta någon tre gånger. Den fjärde gången någon gjorde samma fel mot dig behövde du inte förlåta, eftersom omvändelsen inte ansågs vara genuin. Petrus föreslog nu mer än det dubbla. Talet sju står också för fulländning.]
22Jesus svarade honom: "Jag säger dig, inte upp till sju gånger, utan sjuttio-sju gånger." [Uttrycket "sjuttio-sju" kan motsvara talet 490 eller 77. Oavsett hur man översätter står båda talen för en obegränsad förlåtelse!]
[Talet "sju", som Petrus nämner, och Jesu svar "sjuttio-sju" för tankarna till Första Moseboken där båda dessa tal omnämns i berättelsen om brodermördaren Kain. Hans ättling Lemech hade ärvt Kains benägenhet till våld och var dessutom också skrytsam och drevs av hämndlystnad. Om någon skadade honom skulle han hämnas "sjuttio-sju" gånger, se 1 Mos 4:15, 23-24. En kristen ska alltså vara lika benägen att förlåta som Lemech var att hämnas. På samma sätt som Lemech ville att straffet skulle överstiga brottet, ska förlåtelsen vida överstiga brottet.
Talet 490 ger även associationer till jubelåret. Förlåtelsen ska vara som ett enda stort jubelår där allt startar om på nytt! Det finns tre sabbater i Moseböckerna: vilodagen, viloåret och jubelåret. Var sjunde dag ska människan vila från sitt arbete. Vart sjunde år ska marken vila, se 3 Mos 25:4-5. Båda dessa sabbater var temporära, men vart 49:e år, efter sju sabbatsår, är det jubelår. Då vilar jorden, slavar friges, alla återfår sina egendomar och alla skulder avskrivs, se 3 Mos 25:10-16. Tio gånger fyrtionio talar om en obegränsad förlåtelse.]
En liknelse om förlåtelse
Jesus använder det högsta använda siffervärdet och den dåtida högsta valutaenheten i sin liknelse om den skuld som vi människor har blivit efterskänkta av Gud.
[Det grekiska ordet för att hålla räkenskap (räkna ihop, granska, sammanställa, jämföra och redovisa), synairo, betyder ordagrant att göra upp tillsammans och gemensamt ta upp – prepositionen syn indikerar enighet och samhörighet och verbet airo har innebörden att lyfta/bära upp. Jesus använder sig av dåtidens högsta siffervärde (adjektivet myrion som är pluralformen av det högsta räknetalet myrios, 10 000) och dåtidens högsta valutaenhet i sin liknelse. En talent var värd minst 6 000 denarer, där en denar motsvarade en arbetares dagslön. Skulden var alltså enorm – 60 miljoner dagslöner – vilket motsvarar flera miljarder svenska kronor. En skuld omöjlig att betala tillbaka själv!]
25Men eftersom han inte hade något att betala med, befallde hans herre att han och hans hustru och barn och allt vad han ägde (hade) skulle säljas, så att skulden [på det sättet] kunde betalas.
26Då föll tjänaren (slaven) ner på sina knän inför honom [och kysste hans hand i vördnad] och sa: 'Ha tålamod (håll ut) med mig, så ska jag betala tillbaka allt [alla skulder] till dig.'
27Då greps [just den] tjänarens (slavens) herre av medlidande (innerlig medkänsla) och lät honom gå [gav honom helt fri] och efterskänkte (släppte, förlät) honom [löste honom från den enorma] skulden.
28Men när samme tjänare (slav) kom ut [gick ut därifrån], träffade han på en av sina medtjänare (medslavar) som var skyldig honom hundra denarer. [En denar motsvarade en dagslön för en arbetare – hela summan motsvarade tre månadslöner.] Och han tog struptag på honom (tog fast honom och började strypa honom) och sa: 'Betala det du är skyldig (ordagrant: Betala om du är skyldig något)!'
29Då föll hans medtjänare (medslav) ner och bönföll (gr. parakaleo) [vädjande personligen till] honom och sa: 'Ha tålamod (håll ut) med mig, så ska jag betala [tillbaka till] dig.' [Här finns inte "allt" med som i vers 26.]
30Men han ville inte, utan gick och satte (kastade) honom i fängelse tills han kunde betala vad han var skyldig. [Dvs. tills han kunde återbetala genom att familj eller vänner kom till undsättning, gav kompensation och reglerade skulden.]
31När hans medtjänare (medslavar) nu såg vad som hände blev de mycket upprörda (tog de våldsamt/ytterst illa vid sig) och gick och berättade allt som hade hänt för sin herre [konungen]. 32Då kallade hans herre [personligen] till sig honom [dvs. den förste tjänaren/slaven] och sa (säger) till honom: 'Du usle (onde) tjänare (slav – gr. doulus)! Hela den skulden efterskänkte (förlät, släppte, löste) jag, eftersom du bad [personligen vädjade till] mig [om det]. [Matt 6:12] 33Borde inte du också ha förbarmat dig över (känt medlidande med) din medtjänare (medslav), liksom (ordagrant: som också) jag förbarmade mig över (kände medlidande med) dig?'
34Och i sin vrede överlämnade hans herre [personligen] honom till torterarna [gr. basanistes; fångvaktare med uppdrag att prygla, från verbet för "att plåga"] tills han hade betalt [tillbaka] (skulle återbetala) allt vad han var skyldig. [Jfr med behandlingen i vers 30, där han kastat sin medtjänare i fängelse.] 35På samma sätt ska min himmelske Fader göra med er, om ni inte, var och en, från ert hjärta [av hjärtat] förlåter (skulle förlåta/lösa) er (ordagrant: sin) broder."
[Vissa handskrifter avslutar med att förklara att det här avser att förlåta någon (dvs. att inte hålla fast vid, utan lösa någon från) hans överträdelser, felsteg och förbrytelser, se även Matt 6:14-15.]
På väg mot Jerusalem
Även om det är längre att vandra öster om Jordanfloden, via landskapet Pereen, valde många judar den vägen för att undvika att gå igenom Samarien.
[Jesus har nu påbörjat sin sista vandring mot Jerusalem. Om ett par månader kommer han att möta korset och döden, men också uppståndelsen och segern över döden. Lukas beskriver fler detaljer från den här perioden, se Luk 9:51-18:30.
Både Galileen och Judeen låg väster om Jordanfloden med Samarien mitt emellan. Samariens variant av judendom ansågs vara hädisk och oren. Av den anledningen undvek judarna området, trots att det innebar en längre resa att vandra öster om Jordanfloden via Pereen för de tre årliga högtiderna i Jerusalem. Resan tog en vecka och man färdades ofta tillsammans i grupper som skydd mot rövare och vilda djur. Här beskrivs hur Jesus följde den traditionella rutten, men det finns tillfällen då han tog vägen via Samarien, se Joh 4:3-4; Luk 9:52.]
Om äktenskap och skilsmässa
3[I Matteus tematiska sammanställning följer naturligt Jesu undervisning om skilsmässa direkt efter att han talat om ödmjukhet och förlåtelse. Den placeringen visar tydligt att Gud alltid först och främst vill se återupprättelse och försoning, en skilsmässa är den sista utvägen. Synen på skilsmässa varierade bland de olika judiska grupperingarna:
- De strikta esséerna som levde i öknen förbjöd skilsmässa helt och hållet.
- Rabbinen Shammai tillät skilsmässa i specialfall.
- Rabbinen Hillel hade en liberal syn och tillät skilsmässa av en mängd orsaker, t.o.m. något så banalt som vidbränd mat.
- Rabbinen Akiba gick så långt så att en man kunde skilja sig om han hittade en mer attraktiv fru.
Några fariséer kom fram till Jesus för att sätta honom på prov (fresta och fälla honom) och frågade: "Är det tillåtet för en man att skilja sig från sin hustru av vilken anledning som helst (finns det något lagligt skäl för skilsmässa)?" 4Han svarade:
"Har ni inte läst att Skaparen från början gjorde dem till man och kvinna?" [1 Mos 1:27]5Och han fortsatte:
"Därför ska en man lämna sin far och sin mor för att leva med sin hustru,7De frågade: "Varför har då Mose befallt mannen [i 5 Mos 24:1-4] att ge henne ett skilsmässobrev och skilja sig (skicka i väg henne)?"
och de två ska bli ett (vara förenade, oskiljbara) kött (gr. sarx). [Citat från 1 Mos 2:24.]
6De är inte längre två utan ett kött.
Det Gud har fogat (limmat, fäst) samman ska människan alltså inte skilja åt (separera)."
[Det är inte helt tydligt vad "motbjudande" i 5 Mos 24:1-4 syftar på. Vissa ansåg att vad som helst hos hustrun som orsakade mannen obehag var "motbjudande" och skäl nog för skilsmässa, medan de striktare menade att det handlade om sexuell otrohet. Andra hävdade att ordvalet, tillsammans med 3 Mos 20:10 gör att det inte kan syfta på otrohet i äktenskapet, eftersom detta ju bestraffades med stening, se t.ex. Joh 8:2-11 där man vill stena en kvinna som begått äktenskapsbrott. I så fall handlar skilsmässobrevet som Mose syftar på om sexuell synd före äktenskapet under trolovningen, vilket var fallet i Matt 1:19 när Josef trodde att Maria varit otrogen.]
8Han svarade: "Därför att era hjärtan är så hårda tillät Mose er att skiljas från era hustrur, men från begynnelsen var det inte så. 9Jag säger er: Den som skiljer sig från sin hustru av annat skäl än otukt och gifter sig med en annan, begår äktenskapsbrott."
[Guds originalplan var att människor inte skulle skiljas, och därför är tanken att inte heller de som blir pånyttfödda – Jesu efterföljare – ska skilja sig. Äktenskapet gäller "tills döden skiljer dem åt", se Rom 7:1-3; 1 Kor 7:39. På samma sätt som i Bergspredikan sätter Jesus en högre standard än Moses lag. Det enda skälet till skilsmässa för troende par är otrohet. Paulus tar även upp att ifall den ena blir frälst och den andra då vill skiljas, då kan man inte hindra det, se 1 Kor 7:15. Gud hatar skilsmässa, se Mal 2:16, för han vet personligen vilken djup smärta det medför, se Jer 3:8. Hela frågan är ett dilemma då det å ena sidan är fel att alls skilja sig och å andra sidan blir fel om man tillämpar idealbilden av ett äktenskap på ett lagiskt sätt, se Jesu svar till äktenskapsbryterskan i Joh 8:2-11. Det är intressant att i nästa stycke lyfter Jesus fram och välsignar barnen, de som ofta far illa vid en skilsmässa, se Matt 19:13-15.]
10[Det är inte bara fariséerna som blir förvånade över Jesu svar.]
11Men Jesus sa: "Det är inte alla som kan ta emot detta ord, utan det är för dem som har fått det givet [fått gåvan av Gud att leva ogifta]. 12[Det finns tre kategorier:]
[Medfödd:] Det finns de som är födda eunucker. [Fysiskt eller psykiskt oförmögna till äktenskap.]
[Påtvingad:] Andra har blivit eunucker (kastrerade) av människor. [Bokstavligt, men även bildligt, av olika orsaker inte gift sig.]
[Frivillig:] Andra har själva valt att bli eunucker [avstå från äktenskap] för himmelrikets (himlarnas kungarikes) skull.
Den som kan får acceptera detta."
[Jesus förutser att inte alla kan förstå att äktenskapet inte är för alla. Jesus betonar dock att det är relativt få som är kallade att leva i celibat, det är en särskild kallelse. Det var ju Gud som såg på den syndfria människan och sa att det inte var gott att vara ensam, se 1 Mos 2:18. Paulus som förespråkade att den som hade den särskilda kallelsen skulle förbli ogift i 1 Kor 7:24-28, sa också att det var en demonisk lära att förbjuda äktenskap, se 1 Tim 4:1-3.]
Igår
Planer
- 1. Dagens Bibelord
- 2. Nya Testamentet
- > 3. Helbibel
- 4. Halvbibel
- 5. Kvartbibel (Bibelsällskapets plan)
- 6. Parallell
- 7. Sommar 25
